Thursday, June 14, 2007
Then we came to the chips
I begynnelsen var allt så enkelt.
Det fanns Estrella och OLW, TV1 och TV2.
Några gillade kanske "grillchips", andra gillade den lite mer exotiska "sour cream & onion", men det var ändå en värld med få och gemensamma parametrar som alla förstod sig på.
Vår uppväxt var räfflad och välsaltad och nästan brutal i sin krispighet.
I början av 1990-talet förändrades allt. Vi började bli vuxna, vi köpte busskort in till stan, det fanns plötsligt tjejer överallt, vi fick fler TV-kanaler och de sände reklam och vi insåg att vi kunde köpa i stort sett vad som helst.
I butikerna fanns något alldeles nytt: lantchips. De hade konstiga smaker. Gräslök? Salt och vinäger? De förpackades i bruna, miljlövänliga och, jo, lantliga påsar, som verkade längta tillbaka till en tid som kanske aldrig egentligen funnits.
Fredagkvällen präglades plötsligt av en subtil klassmedvetenhet. Var man hemma hos någon i betonghusen fick man läsk och grillchips. I de finare radhusen uppe på kullen fick man – lantchips. Familjerna i de lite hippa, nybyggda, pastellfärgade villorna hade egna läskmaskiner och Pringles, en ny, amerikansk chipssort som vi sett reklam för på TV. De serverades i avlånga burkar och om man var vuxen eller lite tjock kunde man inte nå ända ner till de sista chipsen utan fick skaka ut dem och det blev smulor på golvet och villapappan i sin baseballkeps eller villamamman i sitt puffiga Dallas-hår blev arg. Alla chips hade exakt samma form och vi undrade var man hittade de där potatisarna, som verkade så stora och helt likformade.
Jag fyllde 14, 15, 16, flyttade hemifrån, världen öppnade sig, valmöjligheterna tycktes oändliga. Vi var generationen som reste utomlands. Jag hamnade till slut i New York, en stad där det står en oändlig rad med gula taxibilar bakom varje gathörn och väntar på att ta dig precis var du vill, precis när som helst.
Man går in i en matbutik här, och man möts av trehundra sorters chips.
Jag har fastnat för en sort som heter Kettle. De kommer från Oregon, som är lite som USAs svar på Skandinavien. Granar och sjöar och blåsigt och lite kallt, men vackert och modernt och folk dricker väldigt mycket kaffe. Jag har aldrig varit där men jag har fått vykort från Portland och "Frasier" är ju nästan i Oregon.
Kettles chips säljs i sådana där tjocka papperspåsar, de påminner lite om lantchips. De har intressanta smaker, och de smakar faktiskt precis som de utger sig för att smaka. De har en som heter "spicy thai" som smakar exakt som en välkryddad massaman-curry. De har en som heter "cheddar and beer" som är lite för mjölig för mig, lite för ostbågig, man får gegga mellan tenderna, osoft.
Min favorit är "salt and pepper", briljant i sin enkelhet. De är räfflade på det där breda sättet som Estrella-chipsen var när jag var liten (alltså inte täträfflade som Pringles) och de smakar först som en färsk potatis som man haft lite smör på och saltat med grovsalt, men sedan kommer pepparsmaken. Det är stora korn av peppar som fettat fast på chipsen och de har en förvånansvärt rik och fyllig smak. Man känner för att plocka fram en lyxig Claret, dricka den med "salt and pepper"-chirren.
Det är nog målet för chipsen. Det ultimata chipset, om man så vill.
Alla dessa valmöjligheter och vi har faktiskt hittat något ännu bättre, något finare än det vi växte upp med.
Det är ett framsteg för chipsen, och kanske för oss.
In related news: jag blev intervjuad för ett tag sen på min favvomatblogg:
http://www.eatdrinkonewoman.com/
Subscribe to:
Posts (Atom)