saffransrök

witches of waverly

2008-01-08T21:55:00.001-08:00

Susans kandidat ar den jag i hemlighet har trott pa, nar de andra har tagit kal pa varandra. Hon var den i sarklass snyggaste haxan, och hon ar fodd 1946. Tim Robbins ar fodd 1958. De har varit tillsammans i tjugo ar. Hon maste ju kunna nagot som andra inte kan, eller veta nagot som andra har missat, dear Susan.

Neneh Cherry lagar lamm, ser Nigel Slater

2007-10-09T07:54:00.000-07:00

Via Shampoo Rising

By the Strong-Minded Reporter of the Times

2007-09-21T07:55:00.000-07:00

New York Times första restaurangrecension?

Det här kanske förklarar besattheten av fejkade franska bistros i den här staden:

Before starting on his quest, the reporter differentiates eating from dining -- noting that many believe "whereas all people know how to eat, it is only the French who know how to dine"

12/9

2007-09-17T15:57:00.001-07:00

jag fyllde år.

10.30

Piller: Rosenrot, johannesört, echinea, multivitamin

11.00

Frukost. Organiska ägg, potatis med örter, färskpressad juice, bär med yogurt, alltihop.

Café Cluny
284 W. 12th St.
West Village

14.25

Lunch. Sallad med pecorino, vinäger o apelsin. Chef's Choice Antipasto. Gmajne, Promosic ‘05 Sauvignon Blanc från Friuli

Frankies Spuntino
17 Clinton St.
Lower East Side

16.15

Drinkar. Bourbon, lime, mynta, något?

Gansevoort Hotel
18 Ninth Ave.
Meatpacking District

18.00-ish

samuel adams

Florent
69 Gansevoort St.
Meatpacking District

20.00

kameran borta. Svärdfisk, Sancerre.

Pastis
9 Ninth Ave.
Meatpacking District

22.30

Molten Chocolate lave cake. Champagne.

Florent
69 Gansevoort St.
Meatpacking District

Frankies Spuntino

2007-09-11T10:12:00.001-07:00

Frankies är vårt officiella stamställe. Vi tycker mycket om att prata om att de känner igen oss där, i alla fall en gör det.

När jag får något jag inte riktigt tycker funkar (det har hänt någon gång) så skyller jag på mig. Det var jag som beställde fel. Jag borde fatta bättre än att beställa något annat än jordärtskocka med pinjenötter, korvsalladen över polenta, den där hyvlade salladen med ost, och så.

Den andra gången jag var där kom vi från stand up på Sweet. Klockan var elva. De hade precis stängt köket eftersom personalen precis startat en fest på bakgården, Frankies på lower east side fyllde ett år (det finns ett i Carroll Gardens också). Vi blev inbjudna att vara med där. På bakgården stod en samling indierockare. Det är indierockare som gör den italienska menyn på Frankies. Det är inga gamla svullna Little Italy-män som dränker mat i grädde. Jag är inte så mycket för indierockare annars men i kombination med italiensk mat blir det perfekt. Vi fick oliver , deras perfekta olivolja med bröd, vin, gräs och lite trevande konversation på festen.

Frankies Spuntino
17 Clinton St., New York, NY 10022
nr. Stanton St.

Här är menyn. Jag måste äta nu.

Salad

Frankies’ Greens with Cipollini Onion Cider Vinaigrette 7
Escarole with Sliced Red Onion & Walnuts 9
Romaine Hearts with Caesar Dressing 8
Buffalo Mozzarella & Arugula 12
Roasted Vegetable Salad 10
Arugula, Pecorino Romano & Merlot Wine Vinaigrette 8
Roasted Beet & Avocado, Balsamic Vinegar 10
Tomato & Avocado with Red Onion & Frankies Olive Oil 10
Apples with Gorgonzola & Watercress 11

Soups $6.00

Lentil with Smoked Bacon

Escarole & Canellini Bean

Specials

PORK BRACIOLA MARINARA- 15

HOUSE-MADE GNOCCHI MARINARA & FRESH RICOTTA – 14

SWEET SAUSAGE, ROASTED RED PEPPERS AND ONIONS OVER PINE NUT POLENTA - 14

HOUSE-MADE LINGUINE WITH SPRING FAVA BEANS, GARLIC, RED CHILI & TOASTED BREADCRUMBS – 15

ROASTED PRIME RIBEYE SLICED COLD WITH TOMATO, RED ONION & PECORINO ROMANO - 18

HOME MADE CAVATELLI WITH FAICCOS HOT SAUSAGE & BROWNED SAGE BUTTER - 16

SQUASH AND YAM RAVIOLI
WITH SAGE & CHESTNUT
IN PARMESAN BROTH - 13

MEATBALLS – 10

Vegetable Antipasti $6.00

Sweet Potatoes
Broccoli Rabe
String Beans & Preserved Garlic
Jerusalem Artichokes
Cauliflower
Roasted Carrots
Cremini Mushrooms
Roasted Parsnips
Hot Pine Nut Polenta
Crostini $3.00

Ricotta & Aged Provolone
Avocado & Pesto
Roasted Eggplant
Cannellini, Caper, Lemon & Anchovy
Sweet Potato & Squash
Cremini Mushroom & Truffle Oil
Marinated Olives $5.00
Cured Meats
Capicola 10
Parma Prosciutto 12
Spicy or Sweet Soppressata 8
Speck (smoked prosciutto) 8
Cacciatorini 8
Cured Meat Tasting 13

Frankies’ Antipasto $15.00

Chef’s choice of 2 each
meats, cheeses, veggies & olives
Frankies Sandwiches $9.00

-made with Sullivan St. bakery bread-

Eggplant Marinara & Mozzarella
Faicco’s Soppressata & Provolone
Faicco’s Sausage & Broccoli Rabe
Mozzarella, Tomato & Red Peppers
Prosciutto & Pecorino
Roasted Vegetables
Meatball Parmigiana
Bacon Lettuce & Tomato (lunch only)

Formaggio
One-$4.00 Three-$12.00 Five-$17.00
Robiola Bosina
Blend
Langhe, Creamy Blend of Cow and Sheep’s Milk
Il Re Del Pecorino
Sheep
Firenze, Aged, Crumbly and Sharp
Montasio
Cow
Aged 1 Year, Buttery Texture
Pepato
Sheep
Mild Aged with Peppercorn Rind
Aged Provolone
Cow
Smooth, Aged Three Months Italian Table Cheese
Amalattea
Goat
Sardegna, Semi Firm aged 90 days
Castelrosso
Blend
Piemonte, Very rare, tangy gentle saltiness
Taleggio
Cow
Pavia, Soft Pungent Flavor and Buttery Texture
Pecorino Romano
Sheep
Hard, Sharp and Aged
Moliterno
Sheep
Semi Soft, Aged 120 days, creamy
Mountain Gorgonzola
Cow
Firm, crumbly, robust and spicy
Desserts
Vanilla Bean Crème Brulee - 6
Red Wine Prunes with Mascarpone - 6
Ricotta Cheese Cake - 5
Chocolate Tart –6
Tiramisu -6
-All Items available for Take out-

-WE accept all major credit cards-

The Good Fork

2007-09-08T08:18:00.000-07:00

En till haute organic, barnyard, växt-på-din-egen-bakgård, transporterat-på-Al-Gores-nakna-rygg, frispringande, ägg. Ärligt talat: det är lätt att ironisera över all den här organiska maten (eller svårt?) men fan vad vi gillar den. Färsk mat. Det är väl ändå en av de mer självklara trenderna någonting någonsin gått igenom?

Så: The Good Fork

The Good Fork ligger i Red Hook. Se det som ett äventyr. Kanske till och med ta båten över från West Village. Red Hook är ett gammalt hamnområde med stora trädgårdar, fabrikslokaler, ett par gallerier, New Yorks bästa spritaffär och en handfull hipsters utan de mest neoniga kläderna. Alla byggnader här känns väldigt amerikanska. Låga små skjul eller gigantiska hallar.

En amerikansk vän tog med oss hit, veckan innan the Good Fork blev "bäst i Brooklyn" i någon tidning. Vi satt på baksidan, i ett rum som kändes lite som om att man gjort om ett växthus till matsal. Det är massor av fina råvaror med en diffus asiatisk touch. "steak and eggs korean style", "grilled rosemary shrimp", fantastiska dumplings. Allt är gott.

Caipirinhan blev Bäst-i-New York i New York Magazine:

The bartenders here treat cocktails like food, fastidiously measuring the caipirinha’s signature sweet and sour to achieve liquid harmony. The key is muddling Fazenda Mae de Ouro, a top-shelf cachaça, with simple syrup instead of straight sugar. The lime wedges are squeezed just for your order, and a vigorous shaking immediately before delivery charges the drink with a touch of effervescence.

The Good Fork
391 Van Brunt Street
Brooklyn, New York 1123

haute organic

2007-09-06T14:22:00.001-07:00

Little Owl-maten som Emil skriver om här nedan brukar ibland kallas "haute organic". Adam Platt på New York Magazine har döpt hela vågen till "haute barnyard", alltså krogar som känns som en stallgård fast haute, dvs fancy och utan doft av djuravföring.
Det är verkligen en våg. Varje vecka verkar det öppna någon ny krog vars grej är att all mat är "fresh produce from the owner's farm in Vermont". Oftast har de jobbat på Blue Hill eller Savoy, två av New Yorks haute organic-original, och även två fantastiskt bra krogar.
I Brooklyn äter vi gärna h.o. på exempelvis Applewood och Flatbush Farm. Park Slope är något av New Yorks organic-centrum.

Men vill man verkligen gå tillbaka till vintage haute organic så bör man snacka med Prince Charles, den konsekvent underskattade och missförstådde gastronomen.
Redan på 1980-talet brukade Charles knata runt i sin trädgård och påta bland bönorna, pratandes om vikten av "local produce", 20 år före sin tid.

Detta kan ni briljera med när ni äter nyfångad hälleflundra med nyplockad timjan på Savoys övervåning.

SAVOY
70 Prince st
212.2198570

little owl

2007-09-05T19:21:00.000-07:00

Hej!

Snart kommer tolv svenskar till New York. Tillsammans. I lag. De vill ha tips på mat och det ska de få. Varje dag den kommande veckan. Jag börjar med en enkel.

Min favoritgata i West Village heter Bedford. Den har inga likheter med den Bedford i Williamsburg som säkert var min favoritgata när jag bodde här första gången 2000. Då brukade vi gå ned till Bedford för att kolla våra mail gratis. Nuförtiden skriver jag om mat på en blogg.

Bedford i West Village är en räddning från det lite turistiga på Christopher St. Det är en sån liten bakgata som alla säger "tänk att bo här" om. Man promenerar den för att rena sig på ett hogborgerligt sätt. Här ligger Little Owl, som jag bara har ätit på en gång, men som jag längtar till ikväll.

Den är vad man i w village kallar "en kvarterskrog", men ungefär fyra gånger så bra som alla sådana jag varit på. Den gången var vi fyra, jag tog delvis fel mat. Martin åt deras berömda fläskkotlett med "parmesan butter beans and dandellion". Det är den ni ska äta. Till förrätt: köttbullar på små spett, "meatball sliders". Bara kött.

Little Owl är sjukligt mysigt, men jag har svårt att säga exakt vad de har för stil förutom det ombonade. Såhär gör alla som inte riktigt vet sånt: säger "american bistro". Med otroligt närodlade/organiska/väluppfostrade råvaror.

Många i den här staden tycker att Little Owl är väldigt bra, så det är lång väntetid för bord. Boka fort.

the little owl
90 Bedford St at Grove St
NY

4 september är dagen då New York vaknar till liv igen

2007-09-04T18:38:00.000-07:00

Utanför Maggie Brown, maj 2007.

Folk har inte semester i USA, men ändå är hela sommaren som en långt utdragen väntan på den där dagen i början av hösten då luften blir lite svalare och allt liksom är "som vanligt" igen.

Anyway, det här är the comeback för Saffransrök.
Vi har "så" mycket att berätta.

Jaja.
Var ska jag börja?
I helgen var det Labor Day Weekend. Då åker 8 miljoner newyorkers ut till Long Island på en motorväg som numera kallas "the parking lot", eftersom trafiken går så långsamt (8 miljoner är rätt många).
De som är kloka stannar i stan, där man plötsligt kan gå in på precis vilken restaurang som helst och få bord direkt. Little Owl, Spotted Pig, Supper, Blue Ribbon och Momofuku står plötsligt med tomma bord och sysslolösa servitriser som aldrig varit så glada att se dig.

Men man bör åtminstone vara så artig att man äter amerikanskt på Labor day weekend. Helst grillat, helst southern.

I lördags gick vi till Maggie Brown i Clinton hill och beställde ett skrovmål.

Det allra bästa var deras mac & cheese, som serverades i den lilla typ av öronprydda keramikskål man i vanliga fall associerar med en löksoppa på ett franskt bistro.
Där i flöt det omkring makaroner i den rikaste, fettigaste, glansigaste cheddar-lava jag någonsin sett. Den var verkligen som lava, man blev bländad om man tittade för länge.

Maggie Brown är min favoritkrog i Clinton hill.
Publiken är hälften lesbiska svarta par som är sugna på farmors southern cooking, hälften Pratt-studenter i gröna Levi's, den vanliga Clinton hill-blandningen.
Maten är A.m.e.r.i.c.a.n.

MAGGIE BROWN
455 Myrtle Ave.
Brooklyn NY 11205

Then we came to the chips

2007-06-14T14:46:00.001-07:00

I begynnelsen var allt så enkelt.
Det fanns Estrella och OLW, TV1 och TV2.
Några gillade kanske "grillchips", andra gillade den lite mer exotiska "sour cream & onion", men det var ändå en värld med få och gemensamma parametrar som alla förstod sig på.
Vår uppväxt var räfflad och välsaltad och nästan brutal i sin krispighet.
I början av 1990-talet förändrades allt. Vi började bli vuxna, vi köpte busskort in till stan, det fanns plötsligt tjejer överallt, vi fick fler TV-kanaler och de sände reklam och vi insåg att vi kunde köpa i stort sett vad som helst.
I butikerna fanns något alldeles nytt: lantchips. De hade konstiga smaker. Gräslök? Salt och vinäger? De förpackades i bruna, miljlövänliga och, jo, lantliga påsar, som verkade längta tillbaka till en tid som kanske aldrig egentligen funnits.
Fredagkvällen präglades plötsligt av en subtil klassmedvetenhet. Var man hemma hos någon i betonghusen fick man läsk och grillchips. I de finare radhusen uppe på kullen fick man – lantchips. Familjerna i de lite hippa, nybyggda, pastellfärgade villorna hade egna läskmaskiner och Pringles, en ny, amerikansk chipssort som vi sett reklam för på TV. De serverades i avlånga burkar och om man var vuxen eller lite tjock kunde man inte nå ända ner till de sista chipsen utan fick skaka ut dem och det blev smulor på golvet och villapappan i sin baseballkeps eller villamamman i sitt puffiga Dallas-hår blev arg. Alla chips hade exakt samma form och vi undrade var man hittade de där potatisarna, som verkade så stora och helt likformade.

Jag fyllde 14, 15, 16, flyttade hemifrån, världen öppnade sig, valmöjligheterna tycktes oändliga. Vi var generationen som reste utomlands. Jag hamnade till slut i New York, en stad där det står en oändlig rad med gula taxibilar bakom varje gathörn och väntar på att ta dig precis var du vill, precis när som helst.
Man går in i en matbutik här, och man möts av trehundra sorters chips.
Jag har fastnat för en sort som heter Kettle. De kommer från Oregon, som är lite som USAs svar på Skandinavien. Granar och sjöar och blåsigt och lite kallt, men vackert och modernt och folk dricker väldigt mycket kaffe. Jag har aldrig varit där men jag har fått vykort från Portland och "Frasier" är ju nästan i Oregon.

Kettles chips säljs i sådana där tjocka papperspåsar, de påminner lite om lantchips. De har intressanta smaker, och de smakar faktiskt precis som de utger sig för att smaka. De har en som heter "spicy thai" som smakar exakt som en välkryddad massaman-curry. De har en som heter "cheddar and beer" som är lite för mjölig för mig, lite för ostbågig, man får gegga mellan tenderna, osoft.
Min favorit är "salt and pepper", briljant i sin enkelhet. De är räfflade på det där breda sättet som Estrella-chipsen var när jag var liten (alltså inte täträfflade som Pringles) och de smakar först som en färsk potatis som man haft lite smör på och saltat med grovsalt, men sedan kommer pepparsmaken. Det är stora korn av peppar som fettat fast på chipsen och de har en förvånansvärt rik och fyllig smak. Man känner för att plocka fram en lyxig Claret, dricka den med "salt and pepper"-chirren.
Det är nog målet för chipsen. Det ultimata chipset, om man så vill.
Alla dessa valmöjligheter och vi har faktiskt hittat något ännu bättre, något finare än det vi växte upp med.
Det är ett framsteg för chipsen, och kanske för oss.

In related news: jag blev intervjuad för ett tag sen på min favvomatblogg:
http://www.eatdrinkonewoman.com/

dining out

2007-05-24T12:20:00.000-07:00

För några veckor sen väntade vi på ett bord på Bonitas, min bästa mexikanska restaurang. Vid bordet vi väntade på satt bara barn. De uppförde sig som vuxna gör på restauranger: ställde sig upp, satte på en jacka, sträckte sig efter saker, tittade uttråkat ut i luften, lutade sig fram mot den de talade med. De pratade tyst. De var systrar såg det ut som, eller i alla fall släkt. Mellan 7 och 10 år. En sofia coppola-scen. Jag satt och drack mandarinläsk och bara tittade.

Den konservativa gastronomen – visdomsord från Fran Lebowitz, del 1:

2007-04-28T12:06:00.000-07:00

Brown rice is ponderous, overly chewy, and possessed of unpleasant religious overtones.

25/4

2007-04-25T17:06:00.000-07:00

today was a good day

09.30: 10 % av en Fat Witch-brownie med caramel-fyllning. Nionde avenyn mellan 14e och 13e.

10.30: Frukost. Trädgården.

14.14: Dumpling House-dumplings. Chinatown-park. (bild saknas)

14.45: 454 gram jordgubbar. Delancy Street. (bild saknas)

18.30: Salsa, Salsa Verde, Pollo Norteno. Lupes East LA Kitchen. Watts vid 6e avenyn.

20.10: Donut med färska jordgubbar och glasyr, från Dougnut Plant. I sängen.

20.45: Magiskt te, från Chinatown. Sängen.

Varför man går till ställen

2007-04-13T10:03:00.000-07:00

Sorry för anglicismen här, men hur skriver man det där på svenska?
Anyway, var på Peasant häromdagen, en av mina favoriter. Det var lite kaosigt. Vi blev placerade på ett alldeles för litet bord, för tre personer snarare än fem, så vi fick typ dela på en stol och maten var väldigt ojämn. Carlos gnocchi var helt ljummen och geggig på ett oproffsigt sätt och min pork chop lite meningslöst kryddad och vinet lite för kallt och de spelade U2s "Beautiful day" vid midnatt. Men ändå – hur fint är det inte på Peasant? Kommer jag gå tillbaka? Yep, så ofta jag kan. Man sitter där i vinkällaren och får in deras antipastotallrik (som är fantastisk) och ett lite bättre, mindre kallt glas vin och man gillar de gamla trästockarna väldigt mycket och paret bredvid har världens bästa date (förutom att vi plötsligt sitter i deras knä). Okej, ibland fackar de ur, men poängen med det här är att det finns vissa ställen som man bara helt förlåter när de fackar ur, eftersom man gillar dem så mycket.

Peasant
194 Elizabeth St, New York, NY 10012

Veckans frukt: Durian

2007-04-11T12:47:00.000-07:00

To anyone who doesn’t like durian it smells like a bunch of dead cats,” said Bob Halliday, a food writer in based Bangkok. “But as you get to appreciate durian, the smell is not offensive at all. It’s attractive. It makes you drool like a mastiff.

I helgen: läste en bra artikel om framtiden för durian. Även kallad stinkfrukt.

L'homme bourgeois

2007-04-10T10:51:00.000-07:00

Vi har varit sjuka här på redaktionen. Förkylda, febriga och utarbetade. Då blir det inte så många bloggbara besök på Little Owl, utan i stället får man roa sig med det näst bästa: att läsa om mat.
I nya New Yorker skriver Adam Gopnik om sina försök att laga mat efter klassiska recept i litteraturhistorien. Han lagar flundra som i Günter Grass "Flundran" och bouillabaisse a la Henry Perowne, huvudpersonen i Ian McEwans "Lördag".
Jag har alltid känt en viss otålighet och frustration när jag läser Adam Gopnik, mest för hans pösiga nöjdhet över sin egen, bekväma livsstil (och hans åh-så-förtjusande små privatskolebarn som redan pratar sju språk). Men med åren har jag lärt mig att hans texter kommer bäst till sin rätt om man läser dem som ofrivillig satir över det borgliga Upper West Side-familjelivet. Som när han i förbifarten nämner att hans Günter Grass-flundra inhandlades på Citarella (New Yorks motsvarighet till NK Saluhall).
Det är i alla fall interessant att han avgudar Henry Perowne och hela romanen "Lördag". De flesta jag känner som läst "Lördag" antingen hatar eller älskar den, och det verkar mest bero på om man tycker att Henry Perowne är en bra förebild för den moderna mannen, eller odrägligt präktig och rent av ångestframkallande i sin övermänskliga godhet.
Jag har i vanliga fall svårt för romaner där författaren försöker framställa den centrala karaktären som "perfekt", men i "Lördag" är det liksom själva poängen – han är en metafor för allt som är bra och fint med den västerländska civilisationen, allt det som verkade så hotat i början av det här decenniet.
Och en viktig del av det är att veta hur man gör en perfekt bouillabaisse, samtidigt som man sneglar på världsnyheterna på BBC och analyserar sina familjerelationer.
Gopnik älskar förstås Henry Perowne, som han förmodligen totalidentifierar sig med på ett lite äckligt sätt, men det bästa med hans New Yorker-text är ändå hur han ifrågasätter det fundamentala i att laga mat samtidigt som man tänker.
Där sätter han fingret på en universell sanning om matlagande – när man tar det till en riktigt hög nivå går det inte att tänka samtidigt, eller som Gopnik själv skriver:

You can’t cook with the news on and still listen to it, any more than you can write with the news on and still listen to it. You can cook with music, or talk radio, on, and drift in and out. What you can’t do is think and cook, because cooking takes the place of thought. You can daydream and cook, but you can’t advance a chain of sustained reflections.

Här finns hela skiten:
http://www.newyorker.com/arts/critics/books/2007/04/09/070409crbo_books_gopnik

Mat i media: new york-syndromen

2007-04-05T07:02:00.000-07:00

New York Times matskribent Frank Bruni är en dröm från gamla tiders media, en kriiitiker med total makt över det han kritiserar. Bruni kan stänga en restaurang med en lite halvljummen recension (senast var det Varietal). Alla restaurangägare är livrädda för honom, många så mycket att de sätter upp tavlor som den som ovan. Bilden på Bruni-tavlan läckte ut på matbloggar här i veckan, och nu är såklart den stora sporten att försöka boka bord under något av de alias som Bruni använder, för att få den där bästa biten fisk och världens service. Martin ska till exempel göra det ikväll, när redaktionen äter på Lower East Side. Ser du vad det står? (klickbar bild)

De är som vi: Bush äter

2007-04-01T18:26:00.001-07:00

Några matbilder på söndagskvällen. Längst ned är bara vänsterpropaganda.

Uncle Ben befodrad

2007-04-01T18:19:00.001-07:00

Hej allihop. Min första text här ska, precis som mina kommande texter (förhoppningsvis), hålla sig kring rubriken "Mat I Media". Den stora nyheten i amerikansk, kommunistisk branschmedia (New York Times business-del) igår var att Uncle Ben, mannen bakom det glada humöret på dina rispaket, har fått en promotion. Från och med den här veckan är han "chairman", och alltså inte längre den glade husneger som Uncle Ben-kritiker har sett honom som genom åren. Ben har fått ett potent skrivbord på sitt väldesignade kontor, men inget efternamn.

På Bens kontor finns många klickbara pinaler, bland annat en samling priser som han har fått (av "the man"). En pokal är för "the best side dish", en annan heter "Golden Bow Tie Award". Ben förklarar själv: "I am extremely honored to have been the recipient of the Golden Bow Tie Award. This innovation of sartorial splendor has been a fixture of my wardrobe since my mother presented me with my very first one, which to this day I still wear proudly. I now own almost as many bow ties as varieties of my rice".

Man kan också titta i Uncle Bens kalender. På måndag ska han signera kopior av "Riche To Riches". På onsdag ska han skicka ut dem. Sedan ska han resa till Australien för att träffa aboriginer och berätta om sitt nya urbefolkningsvänliga ris.

Ben, från början en enkel och svart man, har helt enkelt kommit upp sig. Vincent Howell, chef för Masterfoods, som gör Uncle Bens, är så lycklig att han balanserar mellan verklighet och fiktion i sin kommentar till New York Times:

“What’s powerful to me is to show an African-American icon in a position of prominence and authority,” Mr. Howell said. “As an African-American, he makes me feel so proud.”

Läs om 'et:

http://www.nytimes.com/2007/03/30/business/media/30adco.html?_r=1&oref=slogin

Eller surfa bara in på www.unclebens.com

Keysha McKenzie's jerk chicken

2007-03-30T11:44:00.000-07:00

Ah, förr i tiden, när min polare Norton bodde i Crown heights, brukade vi hänga på Bobby Konders reggaeklubb Caribbean City på Empire boulevard, och sen vandra hemåt i gryningen och stanna vid McKenzie's på Utica avenue och köpa varsin tallrik jerk chicken.
McKenzie's har New Yorks bästa jerk chicken, det är allmänt känt. Frågar man en jamacian eller en trini var man ska käka kommer de säga "McKenzie".
Det är lite som hos Di Fara, inget riktigt system, man går in och så står det typ tio pers där och väntar på mat och man får liksom knuffas lite om man ska ha en chans.
De grillar all mat i enorma, svarta kolgrillar i härligt rostigt järn som ser ut som om de suttit på Vasa-skeppets skrov, som står på gatan utanför och bolmar ut rök. Man känner röklukten fyra, fem kvarter bort.
Ibland, när vinden ligger rätt, känner man röklukten ända bort till Caribbean City, och då är det kört. Man ramlade ut på gatan, efter alldeles för mycket Alizé, och ville egentligen bara åka hem, men så började det sticka i näsan och snart gick man, halvsprang man, mot McKenzie's.
McKenzie's drivs av Keysha McKenzie, en jamaciansk tant som har ett hemligt recept för den bästa jerk-kryddan. All bra jerk-krydda är hemlig, det är en av de få sanningarna som är absoluta här i världen.
På väggen sitter planscher på Buju Banton och några priser där Keysha röstats fram till Brooklyns bästa "businessman".

I alla fall, igår hade jag lyxen att bli upphämtad av en vän med bil, och det är så sällan jag åker bil i New York att jag blev helt "kan vi inte bara dra nånstans?". Det blev McKenzie's, och det blev en helt sinnessjukt god jerk chicken dinner med rice and peas och platains och oxtail gravy.

McKenzie's
Utica Ave & President street, Crown heights.

Bonusbild: första träffen när man bildgooglar "jerk chicken"

jerusalem artichoke

2007-03-29T14:09:00.000-07:00

Vad är det på svenska?

Godaste rätten på:

Frankies Spuntino, 17 Clinton Street, New York, NY 10022
between Stanton and Houston Sts.

jordgubbe = lönch

2007-03-29T13:51:00.000-07:00

God kväll. Den här bloggen var från början tänkt att handla om frukt. Det ska den fortfarande göra. Vi ska bara bli lite friska hära och det ska bara börja växa lite. Fruktåret 2007 har varit dåligt. Stora delar av USA:s citrusskörd frös inne, så en apelsin kostar fortfarande ungefär en dollar. Den bästa frukt jag har fått i mig de här månaderna har tenderat att befinna sig i sprit, som i Morandis prosecco/blodapelsin-drinkar. Men nu börjar det ta sig. Jordgubbarna smakar bättre och bättre, och är snart nere i 4 dollar/kilot (2 i chinatown). MUMS.

sound of silver

2007-03-18T21:09:00.000-07:00

När jag precis flyttat till New York hände det ibland att en kväll började, och mer eller mindre slutade, på Russian vodka room, någonstans på 52:a gatan. Det var ett ställe där blonda tjejer med väldigt mycket volym i håret och maffiamän från Coney island satt och hällde i varandra Stoli.
Numera är det större risk att min kväll börjar, och slutar, på Russian tea room, ett ställe där man äter borscht, chicken Kiev och sinnessjukt goda blinis och rundar av med lite lapsang-té i en elegant liten sliten silverkanna. De säljer Fabergé-ägg i "lobbyn". Jag har bara ett ord för Russian tea room och det är ett bögigt ord som bara finns på engelska: lovely.
På 1970-talet jobbade Madonna i garderoben och Woody Allen spelade in några scener från "Manhattan" där.
De har en fin slogan: "Six minutes and twenty-three seconds from Lincoln Center and slightly to the left of Carnegie Hall"
Det klappade ihop efter 9/11 eftersom New York-borna inte ville äta kaviar just då, men det öppnade igen ifjol och det blev skandal när de inte kände igen Cindy Adams (hon fick vänta på bord).

The Russian Tea Room is at 150 W. 57th St., between Sixth and Seventh avenues.
212-581-7100

the fat witch

2007-03-17T18:11:00.000-07:00

Individually wrapped with the charming Witch logo, each brownie is
baked just for you my pretty.

Inatt var det snöstorm och i morse stora snövallar. Man blev förkyld bara av att se på. Sen tröståt jag. En pizzaslice med pepperoni, halvgod. I onsdags natt var det en galen frilansjournalist som gick in på en pizzeria här i kvarteren och sköt en bartender, sen sköt han två poliser och blev skjuten själv. Idag kom jag med stor rock, träningsoverallsbyxor, skitstor färgglad halsduk och långt hår som stod rakt ut under en mössa som stod rakt upp. med rödsprängda ögon. lite som en karikatyr av en våldsam man. det blev konstig stämning och dagens sämsta tio minuter.

Jag köpte frukt och nötter på manhattan fruit exchange och sen, egentligen till min tjej, brownies. BROWNIES. Det finns en galleria nära mig med ett litet bageri som heter The Fat Witch. The Fat Witch kladdar ner hela gallerian i världens bästa brownie-lukt. De hade rea så jag köpte fyra. när jag kom hem åt jag en med caramel-fyllning. Man tror att det går att äta en hel först men sen lägger man sig ned och förstår att det inte gick. Det är som att äta en bit smör med olja, "mäktigt". och så sjuuukt gott.

Jag har blivit som en flicka. Ungefär varannan dag köper jag choklad "för att bli glad" och så äter jag den och blir glad. Det finns en tjej i malmö som får hjärnmens ibland när hon lyssnar på svensk radio, och det tänkte jag kunde bli nästa steg även för mig. jag gillar sällan svensk radio. eller radio överhuvudtaget, om det inte är hot 97 på nätterna.

På helgerna får jag läsa svenska bloggar, och veckans mansmat äter en kille som heter plura och spelar i eldkvarn. han fiskar och grillar och kryddar med grannens pepparrot. Allt han gör är så mycket svensk mansman att man blir nostalgisk och fäller en tår. Det är liksom kulturhistoria. Jag börjar mer och mer lära mig uppskatta sånt. Man lär sig mest saker som man inte vill, eller i alla fall inte tänker att man vill. klart slut.

The Fat Witch, Chelsea Markets, 75 NINTH AVENUE AT 15TH STREET

off topic

2007-03-17T17:43:00.000-07:00

Förlåt men jag ligger i sängen och har ingenstans att göra av all min glädje inför den här länken till årets roligaste technofilm. aaa sverige kom tillbaka.

http://home.brikks.com/xenophex/det_aer_inte_techno.html

2007-03-16T22:12:00.000-07:00

tillbaka på köttet sent ikväll. prosciutto som smakar som ost till argentinskt rödvin. prat: lådvinsmammor, amerikansk högerpopulism och journalistikens grundpelare.

Burger: äklit

2007-03-16T13:53:00.000-07:00

Jag har förstått att de tre mattrenderna på manhattan är tapas, stora jävla steka samt ännu större hamburgare. Det öppnar ungefär två nya fin-diners i veckan här. Man kan få foie gras-burgare och miniburgare och det får gärna kosta (som en gammal kompis brukar säga). Matrecensenterna nördar om hur juicy en hamburgare ska vara och hur det egentligen bör funka med bun-to-burger-ration. Alla verkar nöjda med att äta en boll med kött med vitt bröd till.

Idag skulle gick jag till Corner Bistro, ett av de ställen som hamburgar-män brukar dra upp som ett trumfkort gentemot de nya, hippare ställena. För här finns Den Riktiga Burgaren. Vet du? Den är äcklig. Corner Bistro-burgaren prickar av allt som burgermännen vill ha. Den dryper av köttsaft, är en decimeter hög och har ytterst lite tjafs (grönsaker, näring) omkring sig. Det smakar mycket djur. Den är kött och vitt bröd och den kommer på en papptallrik och servitören är sur. Då är hamburgermännen nöjda. Jag fick köttsvettningar, följt av köttkoma, och kunde inte jobba på hela eftermiddagen. Vegan nu

Corner Bistro, 331 W. 4th St at Jane St

Överkursig choklad på en liten Alexandre Dumas-bok

2007-03-13T10:12:00.000-07:00

Melon och hallon var bäst. Kokos var lite konstig. Nästa gång provar vi "passover wine"-chokladen.

Jacques Torres Chocolate
66 Water street, DUMBO
718-875 9772

DeMarco!

2007-03-13T07:29:00.000-07:00

Ja, här är alltså De Marcos rygg när han står och hyvlar kronärtskocka på vår pizza.
Den suraste, bästa pizzabagaren någonsin.
Inte sedan Doughnut Planet-mannen har en gammal man så argt och koncentrerat stoppat in saker i en ugn!

Di Faras

2007-03-12T20:01:00.000-07:00

Om man läser artiklar som heter "What happened to dynamic range" på hemsidor som cdmasteringservices.com, då måste man (jag) också ha det lite mer gött ibland. På Di Faras långt ut i brooklyn står en gammal syditaliensk gubbe som heter Domenico De Marco och liksom antishowar. Runt hans disk står massor av folk som väntar på new yorks bästa pizza. De Marco gör den genom att röra sig i slow motion. Vår vän som bor i området förklarar att det kan ta en timme för en slice, och att det bara är De Marco som får röra pizzorna. Han har stått där i fyrtio år, och varenda sak omkring honom ser dubbelt så gammal ut. När De Marco inte är där är Di Faras stängt. Han stängde en vecka förra året för att operera foten och det blev tidningsartiklar. Det finns såklart massor med hejiga historier. Vår pizza tittar De Marco länge på inne i ugnen. Sen tar han ut den, och puffar in den igen. En minut senare tar han ut den, lägger på några kronärtskockor och skjuter in den igen. Det blir den godaste pizza jag har ätit. Tomatsåsen smakar soligt. Det är tre sorters ost och degen är fast och krispig, med små brända fläckar som smakar beskt. Martin kanske har en bild?

DiFara Pizza
1424 Ave. J, Brooklyn, NY 11230  at E. 15th St

(bästa pizzasiten för NY: www.sliceny.com)

Florent/gråt/ägg

2007-03-12T19:25:00.000-07:00

Den här veckan har det varit mycket bögerier i New York. Det är också av tradition mycket bögerier just där jag bor. Och jag är, av gammal vana, mycket intresserad av bögerier härifrån. Den gamla klubbscenen som fanns i kvarteren byggde mycket på känslor av gemenskap mellan män. Jag är straight men var ändå glad för alla ragg man fick de första gångerna på Body & Soul. I lördags stängde Roxy på artonde gatan, där uttrycket "chelsea boys" blev till något fysiskt. Fyratusen pers grät på dansgolvet i fjorton timmar. Jag var inte där. På söndag morgon fick jag ett mail där det stod "så vitt jag förstår det har vi alltså ätit äggstockarna av en sjöborre". Det behövdes brunch, den vanliga. Ägaren till Florent, en dygnet runt-öppen diner längst ut på tolfte gatan, heter Florent Morellet och är legendarisk gayaktivist. När klockan slog tolv lutade han sig över bardisken, slog i en klocka och ropade att nu fick de servera alkohol igen. Alla jublade. Medan champagnekorkarna började smälla tryckte någon igång Larry Levan-remixan av Joubert Singers "Stand On The Word", en gospel/disco-klassiker som vi också brukade spela förr i tiden. Jag satt vid bardisken och läste om de nio barnen från Mali som brann inne i Bronx förra veckan och så grät jag lite i mina ägg.

Florent, 69 Gansevoort St between Greenwich and Washington Sts.

De svensk amerikanska banden bryts.

2007-03-12T15:11:00.000-07:00

Det här skulle ha blivit något om Tore Wretman och den kokboksserie som Time Life Books gav ut i slutet av 60-talet. Tore var hovtraktör, grundade gastronomiska akademin och är väl den som bäst lyckats definiera det moderna svenska köket. Men han var också matkonsult åt ett gäng amerikaner där i 1968 virrvarret. Jag avvecklar min del i Saffransrök genom att ge "Hur man skålar med stil" tre akter Max von Sydow och den sista vinterdrycken. Allt ur en väldigt modern kokboksserie.

Puss

All världens kök
Dale Brown och TIME-LIFE redaktionen
1968 TIME inc

Nu börjar vi

2007-03-12T10:48:00.000-07:00

Hamachi med pepparrotsås

Brysselkål!

Okej, jag tror att vi har ätit på ett av de roligaste ställen man kan äta på i New York just nu.
Vi hade hört en del hype om Momofuku Ssäm, som alltså är Momofuku-imperiets nya ställe i East Village.
Beväpnade med tips från fantastiska matbloggen Chowhound, där New Yorks mest initerade gastronomer samlas för att debattera stadens krogutbud, stack vi dit och provade oss genom menyn.
Det är ganska mycket grejer man inte hört talas om, men inte på ett jobbigt sätt, utan mer så att man bara blir nyfiken. Personalen är tillräckligt unga för att tycka att det är soft att skämta om hur gethuvud smakar, men inte sådär störigt hipp-unga och oseriösa.
- Hur smakar sjöborre? frågar jag serivtrisen.
- Den är lite funky, du vet, som George Clinton, säger hon.

Sjöborren serveras med vispad tofu, små skivor knipplök och tarobär och den visar sig smaka väldigt mycket hav.
Restaurangnamnet kommer från den koreanska mattraditionen ssäm, som helt enkelt går ut på att man rullar in saker i något. Momofukus egen ssäm är som en wrap eller burrito. Husets specialitet är en tunn mjölpannkaka ihoprullad och fylld av rivet fläskkött, shiitakesvamp och kimchisås. Det var kanske en av de tio godaste saker jag ätit.
Allt vi käkade var löjligt bra. Ostronen kom med en subtil kimchikonsommé, brysselkålen var stekt och krispig med mynta och chilifrukter och förrätten hamachi, en fisk som serveras som sashimi, serveras med pepparrotssås, kryddad med en torkad, obskyr alg som hade en överkursig saltsmak.
Det finns en kort vinlista och lite sake men vi frågade servitrisen vad vi borde dricka och hon rekommanderade Hitachino, "en japansk veteöl, smaksatt med koriander". Den var förstås också helt grym.

Momofuku Ssäm Bar
207 2nd Avenue (vid East 13th st). Tel. 212-254 3300.

Fredagsgött!

2007-03-12T10:41:00.000-07:00

I fredags kom jag och Emil fram till att vi hade jobbat väldigt hårt, och därmed hade rätt att "unna oss något gött".
Det fick bli en enorm peanut butter & jelly-donut på Doughnut Plant, officiellt New Yorks bästa donuts. Det har legat på samma ställe på Lower east side i typ 70 år. Bredvid köket sitter en stor plansch med en bild på mannen som startade det, som ser oerhört koncentrerad ut när han stoppar in en plåt med pepparkaksgubbar i ugnen. Det här är allvarliga grejer, hårt arbete byggde dessa donuts!

Doughnut Plant
379 Grand street (vid Norfolk st.) Tel. 212-505 3700.

Vinter Drycker del 2

2007-03-09T04:46:00.000-08:00

Barley water kan vara en av de allra bästa vinterdryckerna som går att uppbringa. Varm så är den en syrlig kusin till att dricka te och kall typ som läsk utan kolsyra fast full av c-vitaminer, nyttig och syrlig.
Jag har alltid lagat Barley Water hemma, man kokar lite korngryn, pressar några citroner osv. Den är en väldigt rogivande dryck som hjälper att bota nedstämdhet. Jag har nästan alltid druckit Barley Water varmt på vinterhalvåretdet. Den är soft som utflykt dryck i termos. Men det är kall som drycken har haft sitt största genomslag. I England säljs den av Robinson’s och finns enligt min brittiske vän Mr Bundock även i apelsin och rabarber utförande. Barley Water serveras fortfarande som den officiella drycken för spelarna under Wimbledon. Känns som det skulle kunna bli sommarens hippaste dryck att sippa på, kanske toppad med lite vällagrad rom.

Barley Water

Tvätta Citronerna(använd KRAV citroner) noggrant och skala bara av det allra yttersta gula av skalen med en bra potatisskalare. Spara citronerna.
Koka upp 3 liter vatten. Lägg det gula skalraspet i en bunke och slå över 2 1/2 liter av det kokande vattnet. Rör ner sockret. Låt kallna. Sila bort skalraspet när det svalnat.
Koka korngrynen i resten av vattnet. De ska kokas i minst 30, gärna 45 minuter. Låt det hela svalna, sila sedan och blanda spadet med det smaksatta vattnet. Pressa till sist citronerna, häll ner saften och rör om.

Till 3 liter:
3 st citroner
3 liter vatten
1 dl socker
3 msk korngryn

kanel

2007-03-07T12:42:00.000-08:00

Alltså den här jävla vintern. Mars i New York är fucked up, förra veckan satt man utomhus och åt shrimp salads, nu är det snödrivor och piskande vindar från Newfoundland.
Det softa är att man därmed har obegränsade ursäkter att smyga in på närmaste restaurang och dricka varm single malt, eller hot apple cider och äta typ kanel.
I förrgår var jag på Rare, ett ställe i midtown som är känt för att ha New Yorks näst bästa hamburgare (alltså Corner bistro vinner alltid alla omröstningar, fast den är ju inte objektivt bäst, bara väldigt prisvärd). Jag åt något slags grobian-size burger som hette "T-bone and sirloin burger" som kostade 24 bucks (ändå inte i närheten av deras paradrätt, "the bourbon burger", som är grillad i bourbon och serveras med en liten kluns foie gras). Det var såklart toppen, men det smarrigaste var en sås man fick till, som smakade honung och kanel. Man hällde den över burgaren (gick ändå inte att äta med händerna) och över alla freedom fries. Jag insåg att kanel är den smak man alltid saknat i hamburgarsammanhang.
På sommaren har Rare ett tak man kan sitta på och äta burgar-burgare och glo på Chrysler building och hångla.
På vintern har de kanel.

I går fick jag kanel igen, när jag var på mitt lokala latinohak, Beso. Åt cubano sandwich och home fries dränkta i kanel. Det är något med kanel som gör vintern mer uthärdlig ändå.

Jaja, snart äre sommar, då samlas män i New York och gör sånt här:
http://www.noordinarymonkey.com/movie/Nick-Piano-Throw-web.mov

Rare Bar & Grill
303 Lexington Avenue (between 37th and 38th)
212-481-1999

Beso
5th ave o Union street
Park Slope

Vinter drycker del 1

2007-03-07T02:25:00.000-08:00

Kvitten (Cydonia oblonga) är ett lövfällande träd med stora vita eller rosa blommor som tillhör familjen rosväxter. Ett kvitten träd kan bli upp till 7 meter hög och blommar i regel runt maj månad. Kvitten finns vilt och odlat i centralEuropa, delar av Asien och USA. Om man letar kvitten i Sverige så kan det hittas odladt i Skåne. Ett problem med att odla kvitten i Sverige är dock att den inte klarar av våra fuktiga somrar.

Frukten på ett kvittenträd är först grön och luden, sedan gul, slät och ytterst väldoftande. En kvitten frukt liknar ett äpple, päron eller möjligtvis citron. Men frukten har ett träigt knappt ätbart fruktkött. Men kvitten kan med fördel användas till marmelad eller sylt. Dock har jag ett annat aningen tidsödande men ack så härligt ändamål för denna väldoftande frukt.

Eau de Coing
Kvittenvatten

Riv några oskalade kvittenfrukter som är gula, mogna och väldoftande. Låt dem stå i en skål 3 dagar och tillsätt sedan lika mycket konjak som det finns saft och 225g socker för varje liter saft. Observera att man först mäter upp fruktsaften och sedan beräknar konjaks- och sockermängd samtidigt, annars blir proportionerna fel.
Förvaras mörkt i ett år innan det dricks.

i'll have what she's having

2007-03-03T12:04:00.000-08:00

Ja ni, här är alltså klotet av choklad, kaffesorbet och något slags riven nöt, som jag och Jay McInerneys fru åt.
Orkade ungefär en halv halva.

härmad mat

2007-03-02T21:09:00.000-08:00

Man kan säga olika saker om Jay Mcinerney, och det gjorde vi väl, men numera påminner han mig mest om att vin är gott och att new york fungerar bäst som något avdankat, småbittert och vardagsromantiskt. Han har gått från hipp och knarkig till att skölja ned sina drogproblem med baljor av chateaneufdupappe, och sen kåsera lite om det i en av de där lättflytande amerikanska tidningarna som gärna lägger Rodeos artikelbudget för två nummer på att en trivselplufsig ex-författare ska få åka till en italiensk bergsby och bli redlös. Sen kommer hela klafset också ut i små antologier som får svenska kulturskribenter att korva tårna. I luv it!

Jag fick inte veta det förrän efteråt, men Mcinerney satt bredvid oss på Morandi igår. Jag skulle ha velat beställa samma som han. "Allt som han med den stora röda näsan äter tack". Martin lyckades i alla fall med efterrätten, som var en baseball av glass. Tävling! Har du någon gång låtit ett annat bord bestämma vad du ska äta? Gick det bra? Den vinnande sagan får Karins sedelärande berättelse om Horace o Ebba mailad till sig, med en personlig hälsningsfras, samt ett utförligt PS som berör de tre främsta anledningarna till att hata Jay McInerney och i förlängningen, män.

Morandi, 211 Waverly Place at Charles

Frukost

2007-03-02T12:24:00.000-08:00

Jag äter bara de viktigaste pillren nuförtiden. Johannesört-treden började för några år sen, för att bota allmän spattighet och koncentrationssvårigheter. När jag pausade blev jag lite deprimerad, och läste på asken att johannesört även ordinerades mot lätt depression. Så nu är jag fast på det. Rosenrot är för att bli piggare. Därtill: från norra norrland. Den röda är en amerikansk multivitamin. Juicen är Tropicanas orange/tangerine = av bästa sort. Sen är det banan och äpple i flingorna. Det är svårt med frukt nu, stora delar av kaliforniens citrusskörd frös inne pga den kalla vintern, så det som finns är både lite kackigt och dyr. Tack för att jag har hittat Manhattan Fruit Exchange i Chelsea Markets. Igår var det nära att vi köpte en hög dragon där för att den var så vacker.

PS: Vem ska skriva om Morandi, den rosa såsen, de friterade kronärstskockorna och risotton med blåbär?

PS 2: hej mamma, jag skriver från ett bord i Bryant Park. 20 grader här plötsligt.

Ormsoppan

2007-03-02T07:45:00.000-08:00

Ok det är lite jobbigt, Stockholm känns inte alls lika kul i matväg som NYC, jag vet inte ens var man kan äta strimmlad manet här.
Så film och böcker istället för resturanger. Wong kar wai och Christopher Doyle har i de flesta av de filmer som de gjort tillsammans haft ett otroligt passionerat förhållande till mat. Scenen där Tony Leung sörplar i sig det alla sista ur skålen med ormsoppa i 2046 är inget annat än en hyllning till soppan(ormsoppa är för övrigt en klassisk fertilitetshöjande rätt).

Att hitta denna passion i en litterär form är också väldigt trevligt. Qiu Xialong debuterade med ”En svart hjältinnas död” 2003, en strålande debut om olika livsöden i Shanghais hektiska tvekamp mellan historia och framtid. Uppföljaren kom på svenska 2006 och heter ”när rött blir svart”. Tyvärr lite av en besvikelse, men Qiu har en enkel och behaglig stil som alla främst uttrycker sig i hans charmerande beskrivningar av det kulinariska livet i Shanghai. Allt från en riskaka i gränden till upplevelsen av att äta biff i en restaurerad kolonial miljö.

Den Uppföljande boken bjuder på friterade lökkakor, risbullar och stekt mjölk (har fortfarande inte hittat något recept på stekt mjölk, dock på stekt mjöl som är klassisk fattigmansmat i Kina) Men det var genom debuten som jag blev peppad på att laga egna dumplings. Att göra degen själv är helt ok, dock kan detta ta lite onödigt mycket tid i förhållande till mängden mat det resulterar i. Därför kan jag helt klart rekommendera att köpa den färdig deg som finns i din närmaste asiatiska livs och bara göra fyllningen själv. Degen ligger oftast i frysen och kommer förpackade i små fyrkantiga paket och ser ut som färdigskivad ost.
Den vanligaste fyllningen är i många fall bara fläskfärs och kål samt lite kryddor som sesamolja, soja och chili. Men eftersom dumplingdegen är relativt smaklös i sig så är ju fyllningen bara en fråga om smak. Jag hittade ett recept på knyten fyllda med dadlar, ska göra dessa till nästa dimsum middag tror jag, kan funka sjukt bra med typ rårörda lingon.

Om man nu inte vill laga sina egna dumpling (vilket alltid är att rekommendera i smak väg) så är det bästa alternativet att göra sina inköp på JFK livs. De har stora påsar med goda dumplings till resonliga priser och sen har de också ”kalpis soda” i kylskåpet vid kassan.

JFK Shop
Japan food & kitchen
Swedenborgsgatan 28
Stockholm

manetstrimlor

2007-03-01T12:05:00.000-08:00

Två kineser går in på en kinarestaurang. De beställer åt oss alla, family-style av allt. Jag vill försöka vara positiv och öppen med mitt liv. Den här strimlade och snabbkokta maneten var som krispigt gummi. Man åt med svart vinäger och jag fick applåder när jag tog mer. Sån här kladdig sjömat brukar alltid smaka som någon form av sex, men manet var helt gott.

Mandarin Court, 61 Mott St. vid Canal

The New York gaze

2007-03-01T11:58:00.000-08:00

Lovade skriva lite om burritoscenen i norra Kalifornien, och jag åt verkligen fantastisk mexikansk mat i San Francisco, men whatever, minns inte vad ställena hette. Ett bra på Valencia street och ett mitt i hippiegeggan i Haight Ashbry, Taqueria Balazo tror jag det hette (bästa mex jag ätit, svär).
Däremot var jag på den här trevliga baren, Martuni's, och drack, well, martinis, och lyssnade på något slags kabaretsångare som sjöng världens sorgligaste versioner av olika standards (minns inte vem som tipsade om Martuni's, men om ni läser detta, ta åt er äran).

Om man någonsin käkat på ett it place i New York så har man antagligen observerat The New York gaze. Det är när man kommer in i restaurangen, eller när man reser sig för att besöka herrummet, och märker att alla i hela restaurangen slutar äta och glor på en med en blick som säger: Hm, vem är han nu igen? Man vill ha en skylt på bröstet där det står: Nobody.
Kunde inte låta bli att fnissa när jag läste om exakt det här i en recension av Waverly Inn, Graydon Carters hostile takeover av en gammal krog i West village, som är omöjligt att ringa till (eller det finns förstås nåt jävla nummer):

Before leaving the Waverly, I took a quick trip to the ladies room (which was small and cramped). As I walked through the restaurant to the back, I must say that pretty much everyone looked up at me, including Tom Ford. I say this not because I am someone that people look at, but because I could tell what they were thinking: “Who let her in? She’s nobody, or is she? Wait, she looks like someone, doesn’t she?”

I kväll äter hela redaktionen på Morandi, recension i morron kanske...

Martuni's
Valencia & Market, San Fran, CA.

Waverly Inn
16 Bank vid Waverly pl.

dod at NYT:s matkritiker

2007-02-28T19:07:00.000-08:00

Jag hatar for ovrigt verkligen man. Seriously. Just idag hatar jag Frank Bruni, som gar pa porrklubb och ar lite politiskt korrekt hohoho-hoppsan har ar jag pa porrklubb och tjejerna har konstiga namn och inga klader men jag gor bara mitt jobb och se dar nu driver jag lite med dem for att de ar korkade och bara finns har for att tilltala mig medan jag ater en by the way fortrafflig biff. Jag hade respekterat honom mer om han hade sagt som det ar: jag ar pa en strippklubb och ater kott och ser kott och jag kanner mig underbar och upphetsad som den hariga manligt groteska apa fran forntiden jag ar, men ivy league och gloria steinem kom emellan sa nu latsas jag ga runt i fula khakibyxor med veck och vara civiliserad. Fuck him. Really.

konservativ lunch

2007-02-27T15:08:00.000-08:00

Hamnade bredvid Christoper Buckley i dag när jag käkade lunch på Marquet, en hyfsat ny halvfransk restaurang på 12:e gatan. Åt en bra laxsmörgås och tjuvlussnade på Buckley som pratade om Afghanistan med en tjej som var klädd i helsvart, hade hatt och solglasögon och fnissade åt allt han sa. Tänkte börja snacka med honom men vågade inte.
Det är ett bra, anspråkslöst ställe. Det är rätt svårt att hitta anständiga ställen att äta på i kvarteren kring University Place, det är mycket mediokra thaiställen, billiga margaritahak och fik proppade med NYU-kids.
Men just på tolfte gatan trängs ett par respektabla etablissemang. Bredvid Marquet ligger Strip house, ett steak house som ser ut som One Eyed Jack's i "Twin Peaks". Mittemot ligger en bra biograf och den gamla 80-talsklassikern Gotham Grill, där Jay McInerney och Bret Easton Ellis brukade sitta och snorta koks med franska modeller när de hade prestationsångest.
Det är ändå lite konstigt i de där kvarteren, att tänka sig att Elaine Dundy och Joe Mitchell rände runt där salongsberusade på 1940-talet, man får verkligen anstränga sig för att föreställa sig det i dag.

Marquet Patisserie
15 East 12th Street New York City, NY 10003-4436. +1 212 229 9313

klass-hamburgare

2007-02-23T14:08:00.000-08:00

En kronikor i den malligaste svenska morgontidningen skriver helt i enlighet med tidningens standiga tema om hur allt fler far det allt samre. Det handlar om hur Sverige haller pa att bli ett fattigt land dar klassresor gors nedat. (Detta sker per automatik nar moddarna regerar, naturligtvis.) Ett intressant skrackscenario malas upp:

"Överflödiga människor bönar och ber om nåd. De finns snart överallt, de har förlorat jobbet på Astra Zeneca. De har kickats från radio och tv. Inom några år känner du igen programledaren från tv på McDonald's. Han rengör fritösen............När din beställning ropas ut känner du igen den egensinniga radiorösten. Hon producerade det där populära litteraturprogrammet för några år sedan. Det byttes mot ett modeprogram för mopsar."

Alltsa sug lite pa den. Den okande fattigdomen och hardare klassamhallet knyts alltsa ihop med forflackningen av public service. Ett tydligt exempel pa att folkhemmet haller pa att ga at helvete ar att................en medarbetare pa p1 far sparken...........och borjar jobba pa McDonalds.

Snacka om overklassperspektiv fran ett kulturhus ovanfor Slussen; nar det mest obehagliga som kan handa ar att en fin, kreativ p1-medarbetare far borja steka amerikanska hamburgare.

Det ar faktiskt en lysande ide, ju mer jag tanker pa det -- att public service-medarbetare skulle ova lite pa att faktiskt producera nagot, istallet for att bara sitta i plastspalje-korridorer i pyrande filttofflor och tanka stora tankar. Att Sveriges Radio behover sparka folk star i direkt relation till hur lite radio de fast anstallda faktiskt far ur sig; i sin trygga forvissning om att de aldrig kan sparkas till forman for mer actionorienterade vikarier. Det ar liksom inget raknefel som Peter Orn har rakat gora. Sa lat Bjorn Elmbrandt steka en hamburgare eller tva nu genast. Vi kan kalla det arbetstraning.

Crispy duck w. noodles & taro milkshake

2007-02-22T18:47:00.000-08:00

The Slanted Door
1 Ferry Building #3 San Francisco, CA 94111 tel 415.861.8032

dagens keith mcnally-bild

2007-02-22T16:02:00.001-08:00

snart går vi till morandi ungdomar!

bröllop

2007-02-22T15:07:00.001-08:00

En till eftersom jag precis har fått tillbaka min inloggningskraft.

För några veckor sen bodde jag hos en kompis. En kväll var det fejkad bröllopsfest där. En vän till en vän vill ha arbetstillstånd i USA och har därför gift sig med sin rumskompis. De behövde bilder från sin bröllopsfest att visa upp på green card-förhöret som följer. Den hade vi i ett litet rum. Brudgummen var nervös. Folk sköt konfetti. Det gick rykten om att paret gillade på riktigt att de var tvungna att kyssas framför kamerorna. Gerard Depardieu! Det fanns många vita rosor, mycket glitter, många fotografer och en gigantisk tårta, med god "icing" på. Vad är icing? Vad består det av? Som svensk är man van att få grädde utanpå.

Festen slutade med att en fotograf berättade om hur hennes man har blivit besatt av ufon. Jag blåste upp min luftmadrass extra mycket.

örtmussla

2007-02-22T14:19:00.000-08:00

En familj som jag växt upp med är i stan, så jag skulle flasha fram någon härlig lunch. När jag var på Spotted Pig tidigare för att kolla om man kan boka bord (nej) så höll jag på vägen ut dörren för ett sånt där knarrigt och gulligt gammalt judepar som man bara vill titta på och känna att det här är new york city. Deras son kom efter och visade sig vara Lou Reed.

Jag berättade såklart för mina gamla grannar om att deras generations svar på michael mayer åt på Spotted Pig, så dit gick vi. Idag var alla bittra manusförfattare utrensade. Utanför dörren rullades en man i kostym på bår in i en ambulans medan en paparrazi stod och fotade. Vad hände? "He got hurt", sa nån.

Just i slutet av en hög musslor i hönsbuljong och tio färska örter som jag inte kände igen men som smakade fantastiskt, klev Lou in genom dörren igen och gav en tjock flintskallig man världens blötaste puss på munnen. Sånt här är ju svårt att berätta om på ett bra sätt, och omöjligt att ta upp utan att få sveriges samlade internettroll efter sig, men självklart måste jag erkänna att det känns bra att kunna leverera new york-moments för alla åldrar. Mamman i familjen vågade inte gå på toaletten under resten av måltiden för det kanske skulle uppfattas som att hon ville titta på lou igen.

The Spotted Pig 314 W. 11th St, at Greenwich

on background

2007-02-22T14:03:00.000-08:00

I princip hela gårdagen var alltså off the record, ett begrepp vars betydelser, komplikationer och dolda hot jag fick noggrant utredda.

Karin vet nog inte om det, men hon betalade elva dollar för en mugg med glögg åt oss på spotted pig, medan en manusförfattare från LA (som 25 sekunder in i vår konversation råkade droppa att han hade en academy award, bästa kortfilm, gr8t) förklarade varför the war on terror är slut nu: de andra har vunnit, eftersom han missade två plan på LAX på väg hit och nästan blev arresterad för att han sparkade på en dörr. Manusförfattaren är här för att hälsa på sin dotter. Är det hon, frågade jag när han bläddrade förbi två glada blondiner i sin digitalkamera på jakt efter en Keith Ricards-bild. "Nooooo". Karin räddade situation med några säkerhetspolitiska utsagor.

Popcorn med tryffelolja o parmesan är som redan antytts något äckligt. Vietnamesisk köttmacka är som nämnts något gott. Jag har också gjort en sallad hemma, den bara var.

The Spotted Pig, 314 W. 11th St, at Greenwich St.

Pekingankadumplings, med cocktails på Petrossian efteråt

2007-02-21T18:02:00.000-08:00

Rickshaw Dumplings på 23:e gatan är ett bra ställe att käka lunch på. Det ligger i ett sunkigt, stressigt kvarter och ser ganska anspråkslöst ut, men maten är toppen. Kanske har det någon relation till att det är beläget mittemot New Yorks kulinariska institut.
Man kan se Rickshaw lite som motsatsen till alla de där hemska asiatiska lifestyle-krogarna som öppnar i Meatpacking district varje månad. Där serveras medioker, vansinnigt dyr sushi och asiatisk street food i vulgolyxiga miljöer, med värdelös service och massa hysteriska i-bankers och pr-chicks som luktar för mycket parfym på bordet bredvid så att man inte känner vad maten smakar.
På Rickshaw får man i stället jättebillig gourmet-streetfood i en spartansk miljö.
Vi åt väldigt goda dumplings fyllda med pekinganka. Man kan välja mellan ångade och stekta, beroende på när man vill dö.
Jag valde stekta, gillar krispigheten. Går även att få dem i en stor nudelsoppa, men det blir lite för geggigt.
Drack en konstig green tea-milkshake till, som smakade alger och för mycket socker.

Senare: cocktails på Petrossian, den franska kaviarrestaurangen på 58:e.
Petrossian har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det var där de hängde i Whit Stillmans underskattade "Last days of disco", som handlade om discons långsamma död på klubben Studio 54 som låg precis runt hörnet på 80-talet.
Whit Stillman och hans reklamarpolare James Steinway har även givit ut en lite märklig roman, baserad på manuset till filmen, där det slutar med att de går och ser en förhandsvisning av filmen och sedan tar en taxi til Petrossian och dricker martinis.
Väl där börjar James tjafsa med sin nemesis, Des. En gång var de kära i samma tjej (hon som spelas av Chloë Sevigny i filmen, har jag för mig) och nu skyller de alla sina nojor och lovelife-issues på den tiden.
Det är en vagt vemodig epilog, som discon själv.
"Maybe it was the smirnis I had consumed, but suddenly I felt I was observing both him and myself as if from very far above, two small and rather pathetic figures at a table in Petrossian, still fretting over a romantic Waterloo, or maybe Trafalgar, of nearly twenty years before, blaming this defeat for all the emotional-romantic deficiencies of our lives since then, including both our short-lived marriages and our current situations, still very much involved in nightlife of the searching kind".

Det är fint det där, nightlife of the searching kind.
Vi drack överkursig champagne och beundrade målningarna av eleganta jazz age-primadonnor på speglarna vid bardisken. Det är en liten, vacker del av världen, Petrossian.

Senare i veckan på Saffransrök: quesadilla-scenen i Yay area.

Rickshaw Dumplings
61 West 23rd street

Petrossian
West 58th o 8th ave

apropå burgare

2007-02-19T07:36:00.000-08:00

Soft, var på väg att käka på Corner bistro i fredags för att vi var så sjukt sugna på burgare men när vi kom in var det förstås två timmars väntetid eftersom nedre Manhattans samlade republikaner som vanligt stod där och trängdes i keffa seglarjackor. Du vet att det alltid är så mycket republikaner på Corner bistro? Jag har kommit på varför, beror inte på att de gillar burgarna, att stället har en fin historia och pittoresk Village-charm whatever, det beror på att man får mat + drinks för under tio bucks.
It's the economy stupid. Republicans, världens snålaste människor.
i stället blev det överkurs-dumplings på en soft kines på 6th ave, minns inte namnet, vi kom fram till att det var Villages svar på Ho's.

i går lyckades jag i alla fall stilla mitt burgarbegär på Dizzy's Diner, min stammisdiner i Park Slope.
Den är väldigt Park Slope. Jag var där med en från Williamsburg en gång och när vi kom in sa hon "fuck det här är precis som Williamsburg" men sen gick det ett tag och då ändrade hon sig och kom fram till att det inte alls var som i Williamsburg utan att det var exakt som i Park Slope. Det är något med mössorna som folk har på sig och att det finns folk över 40 i seglarskor och manchester. En skock Harper's-prenumeranter hela bunten, men jag gillar dem. De har sin Volvo 240 utanför, med kassettband med typ Yo La Tengo. Alltid någon ungjävel som sitter i kräks i hippa designerbäbiskläder.
Det är lite indie på Dizzy's, fast mer vuxet liksom. I högtalarna spelades Sufjan och King Crimson, de bjuder på muffins medan man väntar. Det är ett bra ställe. Såg Jennifer Connelly där en gång, i gymkläder.
Vi käkade varsin burgare, medium rare, cheddar, bacon, guacamole på sidan. De har fina pommes frites, liksom rektangelformade, med skalen kvar, pepparkryddade, behöver knappt dippas i nåt.
Ett bra sorl också, det är viktigt med ett bra sorl när man är bakis, håller dämonerna på avstånd.

Corner Bistro
331 West 4th o Jane st.
Greenwich village

Soft kines
6th ave och typ 10:e
Greenwich village

Dizzy's DIner
8th av @ 9th street
Park Slope

Haren

2007-02-18T15:25:00.000-08:00

För att peppa inför korre rollen som jag nu intar här på saffransrök så såg jag idag en K-special på SVT om nyligen avlidne Ryszard Kapuscinski. Tyvärr så lyckades den timmes långa filmen inte porträttera honom riktigt bra eller kanske var det bara mitt förhållande och det faktum att jag just avslutat hans resor med Herodotos. Kapuscinski beskriver Herodotos som ett barn av sin kultur, en kultur med stora, gästfria dukade bord där man satte sig i sällskap ljumma kvällar för att äta ost och oliver, dricka svalt vin och samtala. Utomhus, utan väggar, under bar himmel, vid havsstranden eller på bergssluttningen – en omgivning som frigör den mänskliga fantasin.
Hur som helst kommer det att bli kokböcker, syskon komplex och världens bästa plättar.

Streetwear-semlan!

2007-02-12T07:18:00.000-08:00

Östermalms saluhall
Östermalmstorg

my kind of party

2007-02-11T07:04:00.000-08:00

Bara booze. Lovely. Republikaner ma ha forlorat bade huset och senaten men de har fortfarande lite roligare och festar lite mer koncentrerat. Rokning inomhus. Nastan unheard of. Det var sushi fran Nobu ocksa, pa sma brickor som bars omkring av indier. Den rorde jag inte. Verkade sa ohygieniskt att sta dar i discomorkret och kladda. En 26-arig kvinna hade kort minkpals och skidstovlar. Nar hon tog av sig dem var hon barfota. Mitt har luktar rok. Och mina kinder luktar rakvatten av alla som tryckt sig mot dem. Uuu. De har ju fortfarande veto power.

historien om en valentine

2007-02-10T12:20:00.000-08:00

OMG. Jag var sa nojd att jag listade ut hur man skulle gora for att fa upp bilder har och sa forlorade jag mig helt i gamla foton som ligger pa osorterade stallen i min dator. Och sa hittade jag den har. Det ar min valentine-dessert fran for tre ar sedan.

Det sporegnade.

Vi at middag pa nagon slags omojligt autentisk pizzeria i Harlem dar det var vi och fem andra personer som verkade tillhora familjen. Utanfor blinkade en skylt: ”lube car wash” eller om det kanske var ”car wash lube” jag minns inte riktigt. Jag drack surt vitt vin ganska fort och snurrade runt i nagot slags forsok till konversation som mest gick ut pa att gora sa mycket o-ljud som mojligt sa att jag skulle fa tillfalle att puta med lapparna for att det skulle se ut som att jag ville kyssas. Jag minns vad jag hade pa mig. Svart kort trenchcoat och hoga slingback-skor. Pradakjol och liten kofta. Nar jag holl pa att ramla omkull vid central park north sa erbjod han mig sin arm, fast jag tog den inte. ”Litar du inte pa mig” sa han lite skamtsamt. Jag tyckte det var en dum fraga. Sjalvklart litade jag inte pa honom. ”I just don’t trust Kate Spade” sa jag och log ljuvt mot honom. Sa tog jag hans arm.

Sista helgen i Stockholm

2007-02-10T11:33:00.000-08:00

I går kväll åt jag den bästa middag jag ätit på en svensk restaurang på väldigt länge.
Det var fredagkväll på PA&Co – män med hästsvansar, solbrända fruar, några alkade Dramaten-skådisar i ett hörn, pianrock och "Careless whisper".
Champagne och pilgrimsmusslor till förrätt, ganska fantastiska, men det är svårt att misslyckas med en bra pilgrimsmussla.
Varmrätt: hälleflundra med räkor och ägg, kokt potatis och riven pepparrot, allt, förstås, simmande i smör. Drack Sancerre.
Hälleflundra är en av mina favoritfiskar, men det fina är känslan när pepparroten, helt besudlad av smör, liksom suger in sig i fisken.
Det är så klyschigt att hänga på PA att ingen i min generation gör det, vilket antagligen är anledningen till att jag älskar stället.
Man är oftast den enda under 30 i lokalen. Varför jag lockas av det vet jag inte, kanske vet min terapeut på West 83rd street.
Jag kan bara gissa varför jag gillar PA – för att det är gammalt och självsäkert och tryggt och för att jag aldrig ätit en dålig måltid, aldrig haft en tråkig kväll där. Det är förmodligen det enda stället i Stockholm som får mig att känna mig som på ett riktigt bra bistro i New York eller Paris. Man går in genom dörren och sedan är man liksom en del av något större, en annan värld. Alla blir lite vackrare och allt man säger låter lite roligare och lite mer romantiskt.
Läste en intervju med PA-männen där journalisten frågade: "Känner ni aldrig för att bara riva ner det och liksom starta något nytt och fräscht?". Det är ju exakt det som är problemet med alla ställen i Stockholm – just när det börjar bli etablerat och lite sådär slitet så river de ner och startar något "nytt och fräscht", gärna med mässing och kakel, något som ser ut som Paus på Rörstrandsgatan såg ut när det var hippt för tio år sen. Tranan till exempel, byggde om och tappade all sin charm. Fortfarande soft där, men inte alls som förut.
PA, däremot, fortsätter göra sin grej. De är typ som Jay-Z, helt självsäkra.

PA & Co
Riddargatan 8
Tel: 08 611 08 45

lilla farbrorn, eller vem det nu ar

2007-02-10T10:49:00.000-08:00

Ellerhur. Det ar da fan att man alltid ska bli ifragasatt. Det kanske var hans pappa da eller nagot aldre bror? Sahar ser han ut. En tvarhand hog. Jag fick boja mig ner nar vi kindpussades. Med lite graare har. Han har slutat farga det kanske? Du ar sa har-fixerad. Jag satt en hel kvall med Peter och pratade om harprodukter for man forra veckan. Du skulle ha dott av fortjusning.

upcoming grannbrak och kirurgtejp

2007-02-10T08:49:00.000-08:00

Just nu tuggar jag pa en overbliven croissant som ar sa gammal att jag inte tror den kan kallas croissant langre.

En handelserik dag i torsdags. Forst pa morgonen gick jag forbi en byggarbetsplats dar det ska bli en ny stor Pastis-liknande restaurang. De hade satt upp en san dar public notice om att de ska ha uteservering och att man far protestera om man vill vid ett mote i stadsdelsnamnden typ. Sa nar jag halvstannade i ett steg for att lasa hela sa stod det en liten energisk graharig man bredvid mig och fragade o jag skulle ga. Nej sa jag men da erbjod han mig en visning bakom all scaffolding och det sag ganska trevligt ut; en expanderad version av Capri pa Nybrogatan, med tegelsten och sadar klysch-italienskt. Jag forklarade for lilla mannen att jag bor nastan granne med stallet och undrade som en sur tant om nu hela den intilliggande gatan nu skulle bli full av limousiner och drogade bargaster. Nej nej sa han det ska bli valdigt lugnt bara middagsgaster och blabla. Tjenare tankte jag. Jag ar fortsatt scheptisk. Om Lindsay Lohan kommer till min gata sa maste jag flytta. De ska ha smygoppning for hela kvarterat for att blidka dem, och ovanfor ar det en valdigt arg co-op ocksa. Jag gissar att mannen kommer fa ett helvete. Han hette i alla fall Keith och restaurangen ska heta Morandi. Han hade en annan graharig farbror som var hans partner ocksa.

Sedan pa kvallen var jag pa ett black tie event pa Waldorf Astoria och det var sa fruktansvart kallt ute att nar jag stod fardigkladd (da cocktailen borjade) hemma i en handsydd svart qi pao i siden med hog slits sa kande jag bara att sjunde avenyn kommer doda mig nar jag ska hitta en taxi. Sa jag bytte om till en glitter-halterneck med bar rygg och vida yllebyxor och lurviga hoganstovlar istallet och tog mina silverskor med oppen ta i vaskan. Problemet ar bara att oppen rygg innebar kirurgtejp sa det forsenade mig ytterligare.

Och att sitta med bar rygg vriden ungefar trettio grader i tva timmar gor att man far nacksparr, kunde jag konstatera igar. Carly Simon sjong. Forst kom det in en lang blond kvinna i gron klanning pa scenen och jag tankte aha ar det sa hon ser ut. Men sen kom det in en annan kvinna som var mycket morkare och da fattade jag att det var Carly Simon. Sedan kom det in tio jattestora svarta man och sjong ”let the river run” i kanon (tror jag det heter?) och den kande jag igen sa da var jag lite nojd.

Om maten. Den var sadar. Filet mignon med extra tillvaxthormon och citronparfait. Jag drack massor av nagot slags torrt rodvin som stack i halsen.

dumpling house

2007-02-07T20:17:00.001-08:00

I den alternativa ekonomi som existerar i New Yorks Chinatown kan man köpa en bussresa, en frukt eller några dumplings för vad som ett tjugotal gator högre upp på sin höjd betraktas som dricks för samma saker. På Dumpling House kostar fem perfekt tillagade, stora dumplings fyllda med fläsk och gräslök en dollar. Och så på med lite hot sauce. Vill man vara om sig och kring sig lägger man ut femtio cent för en sesampankaka också. Rakt ur ugnen. Det är den på bilden.

Nära Dumpling House finns de klassiska lunchställena för de som jobbar i och är omslutna av Chinatown-ekonomin (de som tjänar vad en förätt på Schillers kostar på en dag). Jag brukar gå till det som ligger på Division (när jag inte, av gammal vana, går till Schillers).

Här får man först en arg blick. Sen en stor kartong med ris. Sen får man gå runt rummet, och välja fyra saker från en gigantisk buffe med gulliga gummor som mattanter. Man måste peka noga om man inte talar kinesiska. Eftersom jag är härlig, är min regel att alltid ta en sak som jag inte vet vad det är (ungefär en tredjedel av menyn består av könstigheter). Man får en låda som räcker till två, och en bisarr, helt genomskinlig soppa till. Det är hälsosamt och kostar tre dollar.

Nästa vecka: den berömda vietnamesiska köttmackan från Bahn Mi Saigon Bakery.

Dumpling House 118A Eldridge St, nr. Broome St.

Grand Sichuan International

2007-02-07T20:14:00.001-08:00

Det är så kallt i New York, och i min lägenhet i synnerhet, att jag drack en hel kanna rosa the innan maten kom in på Grand Sichuan International igår. Det är en av restaurangerna som gör "riktig" Sechuan-mat (billig ändå). Man serverar till exempel inte kyckling om den inte är dödad i köket efter beställningen. Jag åt nydödad kyckling med svamp och, lite oväntat, stora bitar gurka. Och en tallrik torrwokade bönor. Kyckligen smakade verkligen mycket djur. Och såsen var någon stel gegga med mycket stärkelse. De har en sida med "american chinese food" också, om man vill ha det vanliga.

New York Times skriver om anledningen till att Grand Sichuan International har blivit fler restauranger: bråk mellan ägarna.

"Not surprisingly, Mr. Zhang, who speaks more English than his partners, hasn't many nice words to say about them. The problems with Mr. Lee, he said, stemmed from their differing approaches to sauces".

Complimentary fortune cookie: bra. Complimentary frukt + våt handduk: mkt bra!

Grand Sichuan International
229 Ninth Ave.  at 24th St.

munchies

2007-02-07T20:13:00.001-08:00

Det är bra när man får komma till ett loft där en fnittrig stylist med en hälsosam besatthet av all tings farmers market står och grillar världens största kycklingfilé och plockar fram två olika sallader, en med rivna rödbetor som smakar nästan för mycket, ur sitt skåpbilsliknande kylskåp. Sen är det Superbowl och alla vinnarna tackar Gud så mycket. Ungefär samtidigt som det regnar konfetti över alla männen får stylisten våldsamma munchies och öppnar en påse med bakverk som hon hade förberett för att ge oss när vi går hem. Där finns denna muffin.

Jag tycker att mitt hårfäste har börjat krypa uppåt i kanterna. Att tycka om amerikanska bakverk är ett annat tecken på ålderdom. Det var hela hallon längst inne i den här. Den fotades senare på natten, när vi satt i Daniels lägenhet igen, och pratade om vackra sallader och hur de känns i magen.

På Engert Avenue i Greenpoint

bröllop

2007-02-07T20:10:00.000-08:00

En till, eftersom jag precis har fått tillbaka min inloggningskraft.

För några veckor sen bodde jag hos en kompis. En kväll var det fejkad bröllopsfest där. En vän till en vän vill ha arbetstillstånd i USA och har därför gift sig med sin rumskompis. De behövde bilder från sin bröllopsfest att visa upp på green card-förhöret som följer. Den hade vi i ett litet rum. Brudgummen var nervös. Folk sköt konfetti. Det gick rykten om att paret gillade på riktigt att de var tvungna att kyssas framför kamerorna. Gerard Depardieu! Det fanns många vita rosor, mycket glitter, många fotografer och en gigantisk tårta, med god "icing" på. Vad är icing? Vad består det av? Som svensk är man van att få grädde utanpå.

Festen slutade med att en fotograf berättade om hur hennes man har blivit besatt av ufon. Jag blåste upp min luftmadrass extra mycket.

amanda gillar lavender-te

2007-02-07T08:10:00.000-08:00

Nej darling M det gar inte att kommentera utan att man ska logga in pa nagot satt som jag inte begriper! Sa om du kan komma hit och visa mig sa ska jag gora det men annars vet jag ingen rad. Anyway jag var pa Soho House igar i min basta Amanda Peet-look, diadem och parlorhangen, matt rod mun, kortarmad svart cashmerepolo och horig spetskjol och nazistovlar igen. Trevligt men tjatjatigt sallskap som bara ville prata global warming och fundraising och Obama och jag holl pa att do av uttrakning sa jag drack en halv flaska pinot noir och blev helt salongs. Da hade jag redan kommit en timme foresent efter att ha suttit i E:s underbara nya WV-lagenhet och hallt i mig en halv skumflaska rodvin ocksa. Nar pommes friten val anlande var jag pa sa bra humor att jag inte tyckte att det lat som nagot problem med smaltande glaciarer och forsokte fa kanadensaren bredvid mig att bara prata franska, lite sadar som Serge Gainsbourg, men han gjorde det liksom inte med nagon direkt kansla tyckte jag. Sedan vid desserten cirka sa luktade det svagt av marlboro lights fran det dar lilla rummet dar mannen och de riktigt forlorade eurotrash-brudarna roker, och det var helt underbart. Det var den ena hojdpunkten och den andra var min silverkanna earl grey-te med lavender. Jag slet av den dar lilla etiketten som hangde ut fran tekannan sa nu ska jag bestalla en hel lada av det dar, ah sa gott var det forstar inte varfor ingen har kommit pa det forut. Hoppas det finns pa the internets. Idag har jag en tung skon sten i huvudet och har mascara under ogonen och nu maste jag ringa till Pakistan. Undrar vad fan de ater dar. Hoummos typ?

ps. Hittade lappen: http://www.tealeaves.com/tea/product.aspx?prodid=129 helt fantastiskt. Maste hitta tepasar hatar loste.

Per Se

2007-02-06T09:08:00.000-08:00

Vår stamkrog Per Se har höjt minimikravet för en bordsreseravation från femrättersmeny till niorätters (250 bucks inkl vatten och dricks).
Kocken Thomas Keller motiverar detta ödmjukt med att prata om sig själv i tredje person i NY Times:
”I'd like them to experience the entire experience, the entire Thomas Keller, the entire French Laundry.”

Ovan: Per Ses Nova Scotia-hummer ("cuit sous vide") och Per Ses ostron med sevruga.

Per Se
Time Warner Center
10 Columbus Cir., 4th fl., New York, NY 10019
at 60th St.
212-823-9335

hackad

2007-02-05T14:49:00.001-08:00

Men excuse me hur ska jag kunna contribute till ert nya snobb-forum om man inte kan kommentera? Det ar egentligen under min vardighet att hacka mig in pa det har sattet men ni lamnar mig inget val. Jag vill saga att jag at bara pesto och vitt mjol i olika former forra veckan sa jag kanner mig sadar lite svallande sexig som Sophia Loren nu. Jag har pa mig en DvF-klanning fran 2002 som en tribute till fashion week och hoga svarta nazi-stovlar och den tunga silkesvaven ar liksom harligt draperad kring mina hofter. Ah sa mycket vardefullt om mat ni kommer lara er genom detta forum. Mmmm. Jag ska skriva om friterade ricottabollar rullade i kanel och socker och hur man botar bakfulla man (italienskt mineralvatten, kolhydrater och oralsex).

A-fil med bakterier forresten, gud sa gubbigt.

Svensk mat man saknar i USA, del 1: Ekologisk A-fil

2007-02-05T03:19:00.000-08:00

king sushi

2007-02-03T06:36:00.000-08:00

Det fanns en ljusrosa fiskbit som var mkt god. "like butter".

Efteråt: afrofunkband från Boston bestående av endast vita musikskolestudenter, i hörnet av en murrig bar som spelade ali farka toure före. väldigt williamsbhurg

Miyako, 143 Berry Street (vid north 6th)

basil shrimp

2007-02-02T13:14:00.000-08:00

"do you want spicy?"

"yes"

"maybe medium is better for you?"

"you think?"

"yes"

617 Manhattan Ave. (btw Driggs and Nassau)