Den konservativa gastronomen – visdomsord från Fran Lebowitz, del 1:

Brown rice is ponderous, overly chewy, and possessed of unpleasant religious overtones.

25/4

today was a good day

09.30: 10 % av en Fat Witch-brownie med caramel-fyllning. Nionde avenyn mellan 14e och 13e.



10.30: Frukost. Trädgården.



14.14: Dumpling House-dumplings. Chinatown-park. (bild saknas)

14.45: 454 gram jordgubbar. Delancy Street. (bild saknas)

18.30: Salsa, Salsa Verde, Pollo Norteno. Lupes East LA Kitchen. Watts vid 6e avenyn.



20.10: Donut med färska jordgubbar och glasyr, från Dougnut Plant. I sängen.



20.45: Magiskt te, från Chinatown. Sängen.

Varför man går till ställen

Sorry för anglicismen här, men hur skriver man det där på svenska?
Anyway, var på Peasant häromdagen, en av mina favoriter. Det var lite kaosigt. Vi blev placerade på ett alldeles för litet bord, för tre personer snarare än fem, så vi fick typ dela på en stol och maten var väldigt ojämn. Carlos gnocchi var helt ljummen och geggig på ett oproffsigt sätt och min pork chop lite meningslöst kryddad och vinet lite för kallt och de spelade U2s "Beautiful day" vid midnatt. Men ändå – hur fint är det inte på Peasant? Kommer jag gå tillbaka? Yep, så ofta jag kan. Man sitter där i vinkällaren och får in deras antipastotallrik (som är fantastisk) och ett lite bättre, mindre kallt glas vin och man gillar de gamla trästockarna väldigt mycket och paret bredvid har världens bästa date (förutom att vi plötsligt sitter i deras knä). Okej, ibland fackar de ur, men poängen med det här är att det finns vissa ställen som man bara helt förlåter när de fackar ur, eftersom man gillar dem så mycket.

Peasant
194 Elizabeth St, New York, NY 10012

Veckans frukt: Durian

To anyone who doesn’t like durian it smells like a bunch of dead cats,” said Bob Halliday, a food writer in based Bangkok. “But as you get to appreciate durian, the smell is not offensive at all. It’s attractive. It makes you drool like a mastiff.

I helgen: läste en bra artikel om framtiden för durian. Även kallad stinkfrukt.

L'homme bourgeois

Vi har varit sjuka här på redaktionen. Förkylda, febriga och utarbetade. Då blir det inte så många bloggbara besök på Little Owl, utan i stället får man roa sig med det näst bästa: att läsa om mat.
I nya New Yorker skriver Adam Gopnik om sina försök att laga mat efter klassiska recept i litteraturhistorien. Han lagar flundra som i Günter Grass "Flundran" och bouillabaisse a la Henry Perowne, huvudpersonen i Ian McEwans "Lördag".
Jag har alltid känt en viss otålighet och frustration när jag läser Adam Gopnik, mest för hans pösiga nöjdhet över sin egen, bekväma livsstil (och hans åh-så-förtjusande små privatskolebarn som redan pratar sju språk). Men med åren har jag lärt mig att hans texter kommer bäst till sin rätt om man läser dem som ofrivillig satir över det borgliga Upper West Side-familjelivet. Som när han i förbifarten nämner att hans Günter Grass-flundra inhandlades på Citarella (New Yorks motsvarighet till NK Saluhall).
Det är i alla fall interessant att han avgudar Henry Perowne och hela romanen "Lördag". De flesta jag känner som läst "Lördag" antingen hatar eller älskar den, och det verkar mest bero på om man tycker att Henry Perowne är en bra förebild för den moderna mannen, eller odrägligt präktig och rent av ångestframkallande i sin övermänskliga godhet.
Jag har i vanliga fall svårt för romaner där författaren försöker framställa den centrala karaktären som "perfekt", men i "Lördag" är det liksom själva poängen – han är en metafor för allt som är bra och fint med den västerländska civilisationen, allt det som verkade så hotat i början av det här decenniet.
Och en viktig del av det är att veta hur man gör en perfekt bouillabaisse, samtidigt som man sneglar på världsnyheterna på BBC och analyserar sina familjerelationer.
Gopnik älskar förstås Henry Perowne, som han förmodligen totalidentifierar sig med på ett lite äckligt sätt, men det bästa med hans New Yorker-text är ändå hur han ifrågasätter det fundamentala i att laga mat samtidigt som man tänker.
Där sätter han fingret på en universell sanning om matlagande – när man tar det till en riktigt hög nivå går det inte att tänka samtidigt, eller som Gopnik själv skriver:

You can’t cook with the news on and still listen to it, any more than you can write with the news on and still listen to it. You can cook with music, or talk radio, on, and drift in and out. What you can’t do is think and cook, because cooking takes the place of thought. You can daydream and cook, but you can’t advance a chain of sustained reflections.

Här finns hela skiten:
http://www.newyorker.com/arts/critics/books/2007/04/09/070409crbo_books_gopnik

Mat i media: new york-syndromen

New York Times matskribent Frank Bruni är en dröm från gamla tiders media, en kriiitiker med total makt över det han kritiserar. Bruni kan stänga en restaurang med en lite halvljummen recension (senast var det Varietal). Alla restaurangägare är livrädda för honom, många så mycket att de sätter upp tavlor som den som ovan. Bilden på Bruni-tavlan läckte ut på matbloggar här i veckan, och nu är såklart den stora sporten att försöka boka bord under något av de alias som Bruni använder, för att få den där bästa biten fisk och världens service. Martin ska till exempel göra det ikväll, när redaktionen äter på Lower East Side. Ser du vad det står? (klickbar bild)

De är som vi: Bush äter

Några matbilder på söndagskvällen. Längst ned är bara vänsterpropaganda.

Uncle Ben befodrad

Hej allihop. Min första text här ska, precis som mina kommande texter (förhoppningsvis), hålla sig kring rubriken "Mat I Media". Den stora nyheten i amerikansk, kommunistisk branschmedia (New York Times business-del) igår var att Uncle Ben, mannen bakom det glada humöret på dina rispaket, har fått en promotion. Från och med den här veckan är han "chairman", och alltså inte längre den glade husneger som Uncle Ben-kritiker har sett honom som genom åren. Ben har fått ett potent skrivbord på sitt väldesignade kontor, men inget efternamn.



På Bens kontor finns många klickbara pinaler, bland annat en samling priser som han har fått (av "the man"). En pokal är för "the best side dish", en annan heter "Golden Bow Tie Award". Ben förklarar själv: "I am extremely honored to have been the recipient of the Golden Bow Tie Award. This innovation of sartorial splendor has been a fixture of my wardrobe since my mother presented me with my very first one, which to this day I still wear proudly. I now own almost as many bow ties as varieties of my rice".

Man kan också titta i Uncle Bens kalender. På måndag ska han signera kopior av "Riche To Riches". På onsdag ska han skicka ut dem. Sedan ska han resa till Australien för att träffa aboriginer och berätta om sitt nya urbefolkningsvänliga ris.

Ben, från början en enkel och svart man, har helt enkelt kommit upp sig. Vincent Howell, chef för Masterfoods, som gör Uncle Bens, är så lycklig att han balanserar mellan verklighet och fiktion i sin kommentar till New York Times:

“What’s powerful to me is to show an African-American icon in a position of prominence and authority,” Mr. Howell said. “As an African-American, he makes me feel so proud.”

Läs om 'et:

http://www.nytimes.com/2007/03/30/business/media/30adco.html?_r=1&oref=slogin

Eller surfa bara in på www.unclebens.com