L'homme bourgeois

Vi har varit sjuka här på redaktionen. Förkylda, febriga och utarbetade. Då blir det inte så många bloggbara besök på Little Owl, utan i stället får man roa sig med det näst bästa: att läsa om mat.
I nya New Yorker skriver Adam Gopnik om sina försök att laga mat efter klassiska recept i litteraturhistorien. Han lagar flundra som i Günter Grass "Flundran" och bouillabaisse a la Henry Perowne, huvudpersonen i Ian McEwans "Lördag".
Jag har alltid känt en viss otålighet och frustration när jag läser Adam Gopnik, mest för hans pösiga nöjdhet över sin egen, bekväma livsstil (och hans åh-så-förtjusande små privatskolebarn som redan pratar sju språk). Men med åren har jag lärt mig att hans texter kommer bäst till sin rätt om man läser dem som ofrivillig satir över det borgliga Upper West Side-familjelivet. Som när han i förbifarten nämner att hans Günter Grass-flundra inhandlades på Citarella (New Yorks motsvarighet till NK Saluhall).
Det är i alla fall interessant att han avgudar Henry Perowne och hela romanen "Lördag". De flesta jag känner som läst "Lördag" antingen hatar eller älskar den, och det verkar mest bero på om man tycker att Henry Perowne är en bra förebild för den moderna mannen, eller odrägligt präktig och rent av ångestframkallande i sin övermänskliga godhet.
Jag har i vanliga fall svårt för romaner där författaren försöker framställa den centrala karaktären som "perfekt", men i "Lördag" är det liksom själva poängen – han är en metafor för allt som är bra och fint med den västerländska civilisationen, allt det som verkade så hotat i början av det här decenniet.
Och en viktig del av det är att veta hur man gör en perfekt bouillabaisse, samtidigt som man sneglar på världsnyheterna på BBC och analyserar sina familjerelationer.
Gopnik älskar förstås Henry Perowne, som han förmodligen totalidentifierar sig med på ett lite äckligt sätt, men det bästa med hans New Yorker-text är ändå hur han ifrågasätter det fundamentala i att laga mat samtidigt som man tänker.
Där sätter han fingret på en universell sanning om matlagande – när man tar det till en riktigt hög nivå går det inte att tänka samtidigt, eller som Gopnik själv skriver:

You can’t cook with the news on and still listen to it, any more than you can write with the news on and still listen to it. You can cook with music, or talk radio, on, and drift in and out. What you can’t do is think and cook, because cooking takes the place of thought. You can daydream and cook, but you can’t advance a chain of sustained reflections.

Här finns hela skiten:
http://www.newyorker.com/arts/critics/books/2007/04/09/070409crbo_books_gopnik