Neneh Cherry lagar lamm, ser Nigel Slater

Via Shampoo Rising

By the Strong-Minded Reporter of the Times

New York Times första restaurangrecension?

Det här kanske förklarar besattheten av fejkade franska bistros i den här staden:

Before starting on his quest, the reporter differentiates eating from dining -- noting that many believe "whereas all people know how to eat, it is only the French who know how to dine"

12/9

jag fyllde år.

10.30

Piller: Rosenrot, johannesört, echinea, multivitamin



11.00

Frukost. Organiska ägg, potatis med örter, färskpressad juice, bär med yogurt, alltihop.



Café Cluny
284 W. 12th St.
West Village

14.25

Lunch. Sallad med pecorino, vinäger o apelsin. Chef's Choice Antipasto. Gmajne, Promosic ‘05 Sauvignon Blanc från Friuli







Frankies Spuntino
17 Clinton St.
Lower East Side

16.15

Drinkar. Bourbon, lime, mynta, något?



Gansevoort Hotel
18 Ninth Ave.
Meatpacking District

18.00-ish

samuel adams


Florent
69 Gansevoort St.
Meatpacking District

20.00

kameran borta. Svärdfisk, Sancerre.





Pastis
9 Ninth Ave.
Meatpacking District

22.30

Molten Chocolate lave cake. Champagne.





Florent
69 Gansevoort St.
Meatpacking District

Frankies Spuntino

Frankies är vårt officiella stamställe. Vi tycker mycket om att prata om att de känner igen oss där, i alla fall en gör det.

När jag får något jag inte riktigt tycker funkar (det har hänt någon gång) så skyller jag på mig. Det var jag som beställde fel. Jag borde fatta bättre än att beställa något annat än jordärtskocka med pinjenötter, korvsalladen över polenta, den där hyvlade salladen med ost, och så.



Den andra gången jag var där kom vi från stand up på Sweet. Klockan var elva. De hade precis stängt köket eftersom personalen precis startat en fest på bakgården, Frankies på lower east side fyllde ett år (det finns ett i Carroll Gardens också). Vi blev inbjudna att vara med där. På bakgården stod en samling indierockare. Det är indierockare som gör den italienska menyn på Frankies. Det är inga gamla svullna Little Italy-män som dränker mat i grädde. Jag är inte så mycket för indierockare annars men i kombination med italiensk mat blir det perfekt. Vi fick oliver , deras perfekta olivolja med bröd, vin, gräs och lite trevande konversation på festen.



Frankies Spuntino
17 Clinton St., New York, NY 10022
nr. Stanton St.

Här är menyn. Jag måste äta nu.


Salad

Frankies’ Greens with Cipollini Onion Cider Vinaigrette 7
Escarole with Sliced Red Onion & Walnuts 9
Romaine Hearts with Caesar Dressing 8
Buffalo Mozzarella & Arugula 12
Roasted Vegetable Salad 10
Arugula, Pecorino Romano & Merlot Wine Vinaigrette 8
Roasted Beet & Avocado, Balsamic Vinegar 10
Tomato & Avocado with Red Onion & Frankies Olive Oil 10
Apples with Gorgonzola & Watercress 11

Soups $6.00

Lentil with Smoked Bacon

Escarole & Canellini Bean



Specials

PORK BRACIOLA MARINARA- 15

HOUSE-MADE GNOCCHI MARINARA & FRESH RICOTTA – 14

SWEET SAUSAGE, ROASTED RED PEPPERS AND ONIONS OVER PINE NUT POLENTA - 14

HOUSE-MADE LINGUINE WITH SPRING FAVA BEANS, GARLIC, RED CHILI & TOASTED BREADCRUMBS – 15

ROASTED PRIME RIBEYE SLICED COLD WITH TOMATO, RED ONION & PECORINO ROMANO - 18

HOME MADE CAVATELLI WITH FAICCOS HOT SAUSAGE & BROWNED SAGE BUTTER - 16

SQUASH AND YAM RAVIOLI
WITH SAGE & CHESTNUT
IN PARMESAN BROTH - 13

MEATBALLS – 10



Vegetable Antipasti $6.00

Sweet Potatoes
Broccoli Rabe
String Beans & Preserved Garlic
Jerusalem Artichokes
Cauliflower
Roasted Carrots
Cremini Mushrooms
Roasted Parsnips
Hot Pine Nut Polenta
Crostini $3.00

Ricotta & Aged Provolone
Avocado & Pesto
Roasted Eggplant
Cannellini, Caper, Lemon & Anchovy
Sweet Potato & Squash
Cremini Mushroom & Truffle Oil
Marinated Olives $5.00
Cured Meats
Capicola 10
Parma Prosciutto 12
Spicy or Sweet Soppressata 8
Speck (smoked prosciutto) 8
Cacciatorini 8
Cured Meat Tasting 13

Frankies’ Antipasto $15.00

Chef’s choice of 2 each
meats, cheeses, veggies & olives
Frankies Sandwiches $9.00

-made with Sullivan St. bakery bread-

Eggplant Marinara & Mozzarella
Faicco’s Soppressata & Provolone
Faicco’s Sausage & Broccoli Rabe
Mozzarella, Tomato & Red Peppers
Prosciutto & Pecorino
Roasted Vegetables
Meatball Parmigiana
Bacon Lettuce & Tomato (lunch only)

Formaggio
One-$4.00 Three-$12.00 Five-$17.00
Robiola Bosina
Blend
Langhe, Creamy Blend of Cow and Sheep’s Milk
Il Re Del Pecorino
Sheep
Firenze, Aged, Crumbly and Sharp
Montasio
Cow
Aged 1 Year, Buttery Texture
Pepato
Sheep
Mild Aged with Peppercorn Rind
Aged Provolone
Cow
Smooth, Aged Three Months Italian Table Cheese
Amalattea
Goat
Sardegna, Semi Firm aged 90 days
Castelrosso
Blend
Piemonte, Very rare, tangy gentle saltiness
Taleggio
Cow
Pavia, Soft Pungent Flavor and Buttery Texture
Pecorino Romano
Sheep
Hard, Sharp and Aged
Moliterno
Sheep
Semi Soft, Aged 120 days, creamy
Mountain Gorgonzola
Cow
Firm, crumbly, robust and spicy
Desserts
Vanilla Bean Crème Brulee - 6
Red Wine Prunes with Mascarpone - 6
Ricotta Cheese Cake - 5
Chocolate Tart –6
Tiramisu -6
-All Items available for Take out-

-WE accept all major credit cards-

The Good Fork

En till haute organic, barnyard, växt-på-din-egen-bakgård, transporterat-på-Al-Gores-nakna-rygg, frispringande, ägg. Ärligt talat: det är lätt att ironisera över all den här organiska maten (eller svårt?) men fan vad vi gillar den. Färsk mat. Det är väl ändå en av de mer självklara trenderna någonting någonsin gått igenom?

Så: The Good Fork

The Good Fork ligger i Red Hook. Se det som ett äventyr. Kanske till och med ta båten över från West Village. Red Hook är ett gammalt hamnområde med stora trädgårdar, fabrikslokaler, ett par gallerier, New Yorks bästa spritaffär och en handfull hipsters utan de mest neoniga kläderna. Alla byggnader här känns väldigt amerikanska. Låga små skjul eller gigantiska hallar.

En amerikansk vän tog med oss hit, veckan innan the Good Fork blev "bäst i Brooklyn" i någon tidning. Vi satt på baksidan, i ett rum som kändes lite som om att man gjort om ett växthus till matsal. Det är massor av fina råvaror med en diffus asiatisk touch. "steak and eggs korean style", "grilled rosemary shrimp", fantastiska dumplings. Allt är gott.

Caipirinhan blev Bäst-i-New York i New York Magazine:

The bartenders here treat cocktails like food, fastidiously measuring the caipirinha’s signature sweet and sour to achieve liquid harmony. The key is muddling Fazenda Mae de Ouro, a top-shelf cachaça, with simple syrup instead of straight sugar. The lime wedges are squeezed just for your order, and a vigorous shaking immediately before delivery charges the drink with a touch of effervescence.

The Good Fork
391 Van Brunt Street
Brooklyn, New York 1123

haute organic

Little Owl-maten som Emil skriver om här nedan brukar ibland kallas "haute organic". Adam Platt på New York Magazine har döpt hela vågen till "haute barnyard", alltså krogar som känns som en stallgård fast haute, dvs fancy och utan doft av djuravföring.
Det är verkligen en våg. Varje vecka verkar det öppna någon ny krog vars grej är att all mat är "fresh produce from the owner's farm in Vermont". Oftast har de jobbat på Blue Hill eller Savoy, två av New Yorks haute organic-original, och även två fantastiskt bra krogar.
I Brooklyn äter vi gärna h.o. på exempelvis Applewood och Flatbush Farm. Park Slope är något av New Yorks organic-centrum.

Men vill man verkligen gå tillbaka till vintage haute organic så bör man snacka med Prince Charles, den konsekvent underskattade och missförstådde gastronomen.
Redan på 1980-talet brukade Charles knata runt i sin trädgård och påta bland bönorna, pratandes om vikten av "local produce", 20 år före sin tid.

Detta kan ni briljera med när ni äter nyfångad hälleflundra med nyplockad timjan på Savoys övervåning.


SAVOY
70 Prince st
212.2198570

little owl

Hej!

Snart kommer tolv svenskar till New York. Tillsammans. I lag. De vill ha tips på mat och det ska de få. Varje dag den kommande veckan. Jag börjar med en enkel.

Min favoritgata i West Village heter Bedford. Den har inga likheter med den Bedford i Williamsburg som säkert var min favoritgata när jag bodde här första gången 2000. Då brukade vi gå ned till Bedford för att kolla våra mail gratis. Nuförtiden skriver jag om mat på en blogg.

Bedford i West Village är en räddning från det lite turistiga på Christopher St. Det är en sån liten bakgata som alla säger "tänk att bo här" om. Man promenerar den för att rena sig på ett hogborgerligt sätt. Här ligger Little Owl, som jag bara har ätit på en gång, men som jag längtar till ikväll.

Den är vad man i w village kallar "en kvarterskrog", men ungefär fyra gånger så bra som alla sådana jag varit på. Den gången var vi fyra, jag tog delvis fel mat. Martin åt deras berömda fläskkotlett med "parmesan butter beans and dandellion". Det är den ni ska äta. Till förrätt: köttbullar på små spett, "meatball sliders". Bara kött.

Little Owl är sjukligt mysigt, men jag har svårt att säga exakt vad de har för stil förutom det ombonade. Såhär gör alla som inte riktigt vet sånt: säger "american bistro". Med otroligt närodlade/organiska/väluppfostrade råvaror.

Många i den här staden tycker att Little Owl är väldigt bra, så det är lång väntetid för bord. Boka fort.

the little owl
90 Bedford St at Grove St
NY

4 september är dagen då New York vaknar till liv igen

Utanför Maggie Brown, maj 2007.


Folk har inte semester i USA, men ändå är hela sommaren som en långt utdragen väntan på den där dagen i början av hösten då luften blir lite svalare och allt liksom är "som vanligt" igen.

Anyway, det här är the comeback för Saffransrök.
Vi har "så" mycket att berätta.

Jaja.
Var ska jag börja?
I helgen var det Labor Day Weekend. Då åker 8 miljoner newyorkers ut till Long Island på en motorväg som numera kallas "the parking lot", eftersom trafiken går så långsamt (8 miljoner är rätt många).
De som är kloka stannar i stan, där man plötsligt kan gå in på precis vilken restaurang som helst och få bord direkt. Little Owl, Spotted Pig, Supper, Blue Ribbon och Momofuku står plötsligt med tomma bord och sysslolösa servitriser som aldrig varit så glada att se dig.

Men man bör åtminstone vara så artig att man äter amerikanskt på Labor day weekend. Helst grillat, helst southern.

I lördags gick vi till Maggie Brown i Clinton hill och beställde ett skrovmål.

Det allra bästa var deras mac & cheese, som serverades i den lilla typ av öronprydda keramikskål man i vanliga fall associerar med en löksoppa på ett franskt bistro.
Där i flöt det omkring makaroner i den rikaste, fettigaste, glansigaste cheddar-lava jag någonsin sett. Den var verkligen som lava, man blev bländad om man tittade för länge.

Maggie Brown är min favoritkrog i Clinton hill.
Publiken är hälften lesbiska svarta par som är sugna på farmors southern cooking, hälften Pratt-studenter i gröna Levi's, den vanliga Clinton hill-blandningen.
Maten är A.m.e.r.i.c.a.n.


MAGGIE BROWN
455 Myrtle Ave.
Brooklyn NY 11205

Then we came to the chips

I begynnelsen var allt så enkelt.
Det fanns Estrella och OLW, TV1 och TV2.
Några gillade kanske "grillchips", andra gillade den lite mer exotiska "sour cream & onion", men det var ändå en värld med få och gemensamma parametrar som alla förstod sig på.
Vår uppväxt var räfflad och välsaltad och nästan brutal i sin krispighet.
I början av 1990-talet förändrades allt. Vi började bli vuxna, vi köpte busskort in till stan, det fanns plötsligt tjejer överallt, vi fick fler TV-kanaler och de sände reklam och vi insåg att vi kunde köpa i stort sett vad som helst.
I butikerna fanns något alldeles nytt: lantchips. De hade konstiga smaker. Gräslök? Salt och vinäger? De förpackades i bruna, miljlövänliga och, jo, lantliga påsar, som verkade längta tillbaka till en tid som kanske aldrig egentligen funnits.
Fredagkvällen präglades plötsligt av en subtil klassmedvetenhet. Var man hemma hos någon i betonghusen fick man läsk och grillchips. I de finare radhusen uppe på kullen fick man – lantchips. Familjerna i de lite hippa, nybyggda, pastellfärgade villorna hade egna läskmaskiner och Pringles, en ny, amerikansk chipssort som vi sett reklam för på TV. De serverades i avlånga burkar och om man var vuxen eller lite tjock kunde man inte nå ända ner till de sista chipsen utan fick skaka ut dem och det blev smulor på golvet och villapappan i sin baseballkeps eller villamamman i sitt puffiga Dallas-hår blev arg. Alla chips hade exakt samma form och vi undrade var man hittade de där potatisarna, som verkade så stora och helt likformade.




Jag fyllde 14, 15, 16, flyttade hemifrån, världen öppnade sig, valmöjligheterna tycktes oändliga. Vi var generationen som reste utomlands. Jag hamnade till slut i New York, en stad där det står en oändlig rad med gula taxibilar bakom varje gathörn och väntar på att ta dig precis var du vill, precis när som helst.
Man går in i en matbutik här, och man möts av trehundra sorters chips.
Jag har fastnat för en sort som heter Kettle. De kommer från Oregon, som är lite som USAs svar på Skandinavien. Granar och sjöar och blåsigt och lite kallt, men vackert och modernt och folk dricker väldigt mycket kaffe. Jag har aldrig varit där men jag har fått vykort från Portland och "Frasier" är ju nästan i Oregon.

Kettles chips säljs i sådana där tjocka papperspåsar, de påminner lite om lantchips. De har intressanta smaker, och de smakar faktiskt precis som de utger sig för att smaka. De har en som heter "spicy thai" som smakar exakt som en välkryddad massaman-curry. De har en som heter "cheddar and beer" som är lite för mjölig för mig, lite för ostbågig, man får gegga mellan tenderna, osoft.
Min favorit är "salt and pepper", briljant i sin enkelhet. De är räfflade på det där breda sättet som Estrella-chipsen var när jag var liten (alltså inte täträfflade som Pringles) och de smakar först som en färsk potatis som man haft lite smör på och saltat med grovsalt, men sedan kommer pepparsmaken. Det är stora korn av peppar som fettat fast på chipsen och de har en förvånansvärt rik och fyllig smak. Man känner för att plocka fram en lyxig Claret, dricka den med "salt and pepper"-chirren.
Det är nog målet för chipsen. Det ultimata chipset, om man så vill.
Alla dessa valmöjligheter och vi har faktiskt hittat något ännu bättre, något finare än det vi växte upp med.
Det är ett framsteg för chipsen, och kanske för oss.



In related news: jag blev intervjuad för ett tag sen på min favvomatblogg:
http://www.eatdrinkonewoman.com/

dining out

För några veckor sen väntade vi på ett bord på Bonitas, min bästa mexikanska restaurang. Vid bordet vi väntade på satt bara barn. De uppförde sig som vuxna gör på restauranger: ställde sig upp, satte på en jacka, sträckte sig efter saker, tittade uttråkat ut i luften, lutade sig fram mot den de talade med. De pratade tyst. De var systrar såg det ut som, eller i alla fall släkt. Mellan 7 och 10 år. En sofia coppola-scen. Jag satt och drack mandarinläsk och bara tittade.

Den konservativa gastronomen – visdomsord från Fran Lebowitz, del 1:

Brown rice is ponderous, overly chewy, and possessed of unpleasant religious overtones.

25/4

today was a good day

09.30: 10 % av en Fat Witch-brownie med caramel-fyllning. Nionde avenyn mellan 14e och 13e.



10.30: Frukost. Trädgården.



14.14: Dumpling House-dumplings. Chinatown-park. (bild saknas)

14.45: 454 gram jordgubbar. Delancy Street. (bild saknas)

18.30: Salsa, Salsa Verde, Pollo Norteno. Lupes East LA Kitchen. Watts vid 6e avenyn.



20.10: Donut med färska jordgubbar och glasyr, från Dougnut Plant. I sängen.



20.45: Magiskt te, från Chinatown. Sängen.

Varför man går till ställen

Sorry för anglicismen här, men hur skriver man det där på svenska?
Anyway, var på Peasant häromdagen, en av mina favoriter. Det var lite kaosigt. Vi blev placerade på ett alldeles för litet bord, för tre personer snarare än fem, så vi fick typ dela på en stol och maten var väldigt ojämn. Carlos gnocchi var helt ljummen och geggig på ett oproffsigt sätt och min pork chop lite meningslöst kryddad och vinet lite för kallt och de spelade U2s "Beautiful day" vid midnatt. Men ändå – hur fint är det inte på Peasant? Kommer jag gå tillbaka? Yep, så ofta jag kan. Man sitter där i vinkällaren och får in deras antipastotallrik (som är fantastisk) och ett lite bättre, mindre kallt glas vin och man gillar de gamla trästockarna väldigt mycket och paret bredvid har världens bästa date (förutom att vi plötsligt sitter i deras knä). Okej, ibland fackar de ur, men poängen med det här är att det finns vissa ställen som man bara helt förlåter när de fackar ur, eftersom man gillar dem så mycket.

Peasant
194 Elizabeth St, New York, NY 10012

Veckans frukt: Durian

To anyone who doesn’t like durian it smells like a bunch of dead cats,” said Bob Halliday, a food writer in based Bangkok. “But as you get to appreciate durian, the smell is not offensive at all. It’s attractive. It makes you drool like a mastiff.

I helgen: läste en bra artikel om framtiden för durian. Även kallad stinkfrukt.

L'homme bourgeois

Vi har varit sjuka här på redaktionen. Förkylda, febriga och utarbetade. Då blir det inte så många bloggbara besök på Little Owl, utan i stället får man roa sig med det näst bästa: att läsa om mat.
I nya New Yorker skriver Adam Gopnik om sina försök att laga mat efter klassiska recept i litteraturhistorien. Han lagar flundra som i Günter Grass "Flundran" och bouillabaisse a la Henry Perowne, huvudpersonen i Ian McEwans "Lördag".
Jag har alltid känt en viss otålighet och frustration när jag läser Adam Gopnik, mest för hans pösiga nöjdhet över sin egen, bekväma livsstil (och hans åh-så-förtjusande små privatskolebarn som redan pratar sju språk). Men med åren har jag lärt mig att hans texter kommer bäst till sin rätt om man läser dem som ofrivillig satir över det borgliga Upper West Side-familjelivet. Som när han i förbifarten nämner att hans Günter Grass-flundra inhandlades på Citarella (New Yorks motsvarighet till NK Saluhall).
Det är i alla fall interessant att han avgudar Henry Perowne och hela romanen "Lördag". De flesta jag känner som läst "Lördag" antingen hatar eller älskar den, och det verkar mest bero på om man tycker att Henry Perowne är en bra förebild för den moderna mannen, eller odrägligt präktig och rent av ångestframkallande i sin övermänskliga godhet.
Jag har i vanliga fall svårt för romaner där författaren försöker framställa den centrala karaktären som "perfekt", men i "Lördag" är det liksom själva poängen – han är en metafor för allt som är bra och fint med den västerländska civilisationen, allt det som verkade så hotat i början av det här decenniet.
Och en viktig del av det är att veta hur man gör en perfekt bouillabaisse, samtidigt som man sneglar på världsnyheterna på BBC och analyserar sina familjerelationer.
Gopnik älskar förstås Henry Perowne, som han förmodligen totalidentifierar sig med på ett lite äckligt sätt, men det bästa med hans New Yorker-text är ändå hur han ifrågasätter det fundamentala i att laga mat samtidigt som man tänker.
Där sätter han fingret på en universell sanning om matlagande – när man tar det till en riktigt hög nivå går det inte att tänka samtidigt, eller som Gopnik själv skriver:

You can’t cook with the news on and still listen to it, any more than you can write with the news on and still listen to it. You can cook with music, or talk radio, on, and drift in and out. What you can’t do is think and cook, because cooking takes the place of thought. You can daydream and cook, but you can’t advance a chain of sustained reflections.

Här finns hela skiten:
http://www.newyorker.com/arts/critics/books/2007/04/09/070409crbo_books_gopnik

Mat i media: new york-syndromen

New York Times matskribent Frank Bruni är en dröm från gamla tiders media, en kriiitiker med total makt över det han kritiserar. Bruni kan stänga en restaurang med en lite halvljummen recension (senast var det Varietal). Alla restaurangägare är livrädda för honom, många så mycket att de sätter upp tavlor som den som ovan. Bilden på Bruni-tavlan läckte ut på matbloggar här i veckan, och nu är såklart den stora sporten att försöka boka bord under något av de alias som Bruni använder, för att få den där bästa biten fisk och världens service. Martin ska till exempel göra det ikväll, när redaktionen äter på Lower East Side. Ser du vad det står? (klickbar bild)

De är som vi: Bush äter

Några matbilder på söndagskvällen. Längst ned är bara vänsterpropaganda.

Uncle Ben befodrad

Hej allihop. Min första text här ska, precis som mina kommande texter (förhoppningsvis), hålla sig kring rubriken "Mat I Media". Den stora nyheten i amerikansk, kommunistisk branschmedia (New York Times business-del) igår var att Uncle Ben, mannen bakom det glada humöret på dina rispaket, har fått en promotion. Från och med den här veckan är han "chairman", och alltså inte längre den glade husneger som Uncle Ben-kritiker har sett honom som genom åren. Ben har fått ett potent skrivbord på sitt väldesignade kontor, men inget efternamn.



På Bens kontor finns många klickbara pinaler, bland annat en samling priser som han har fått (av "the man"). En pokal är för "the best side dish", en annan heter "Golden Bow Tie Award". Ben förklarar själv: "I am extremely honored to have been the recipient of the Golden Bow Tie Award. This innovation of sartorial splendor has been a fixture of my wardrobe since my mother presented me with my very first one, which to this day I still wear proudly. I now own almost as many bow ties as varieties of my rice".

Man kan också titta i Uncle Bens kalender. På måndag ska han signera kopior av "Riche To Riches". På onsdag ska han skicka ut dem. Sedan ska han resa till Australien för att träffa aboriginer och berätta om sitt nya urbefolkningsvänliga ris.

Ben, från början en enkel och svart man, har helt enkelt kommit upp sig. Vincent Howell, chef för Masterfoods, som gör Uncle Bens, är så lycklig att han balanserar mellan verklighet och fiktion i sin kommentar till New York Times:

“What’s powerful to me is to show an African-American icon in a position of prominence and authority,” Mr. Howell said. “As an African-American, he makes me feel so proud.”

Läs om 'et:

http://www.nytimes.com/2007/03/30/business/media/30adco.html?_r=1&oref=slogin

Eller surfa bara in på www.unclebens.com

Keysha McKenzie's jerk chicken

Ah, förr i tiden, när min polare Norton bodde i Crown heights, brukade vi hänga på Bobby Konders reggaeklubb Caribbean City på Empire boulevard, och sen vandra hemåt i gryningen och stanna vid McKenzie's på Utica avenue och köpa varsin tallrik jerk chicken.
McKenzie's har New Yorks bästa jerk chicken, det är allmänt känt. Frågar man en jamacian eller en trini var man ska käka kommer de säga "McKenzie".
Det är lite som hos Di Fara, inget riktigt system, man går in och så står det typ tio pers där och väntar på mat och man får liksom knuffas lite om man ska ha en chans.
De grillar all mat i enorma, svarta kolgrillar i härligt rostigt järn som ser ut som om de suttit på Vasa-skeppets skrov, som står på gatan utanför och bolmar ut rök. Man känner röklukten fyra, fem kvarter bort.
Ibland, när vinden ligger rätt, känner man röklukten ända bort till Caribbean City, och då är det kört. Man ramlade ut på gatan, efter alldeles för mycket Alizé, och ville egentligen bara åka hem, men så började det sticka i näsan och snart gick man, halvsprang man, mot McKenzie's.
McKenzie's drivs av Keysha McKenzie, en jamaciansk tant som har ett hemligt recept för den bästa jerk-kryddan. All bra jerk-krydda är hemlig, det är en av de få sanningarna som är absoluta här i världen.
På väggen sitter planscher på Buju Banton och några priser där Keysha röstats fram till Brooklyns bästa "businessman".

I alla fall, igår hade jag lyxen att bli upphämtad av en vän med bil, och det är så sällan jag åker bil i New York att jag blev helt "kan vi inte bara dra nånstans?". Det blev McKenzie's, och det blev en helt sinnessjukt god jerk chicken dinner med rice and peas och platains och oxtail gravy.


McKenzie's
Utica Ave & President street, Crown heights.

Bonusbild: första träffen när man bildgooglar "jerk chicken"

jerusalem artichoke

Vad är det på svenska?

Godaste rätten på:

Frankies Spuntino, 17 Clinton Street, New York, NY 10022
between Stanton and Houston Sts.

jordgubbe = lönch

God kväll. Den här bloggen var från början tänkt att handla om frukt. Det ska den fortfarande göra. Vi ska bara bli lite friska hära och det ska bara börja växa lite. Fruktåret 2007 har varit dåligt. Stora delar av USA:s citrusskörd frös inne, så en apelsin kostar fortfarande ungefär en dollar. Den bästa frukt jag har fått i mig de här månaderna har tenderat att befinna sig i sprit, som i Morandis prosecco/blodapelsin-drinkar. Men nu börjar det ta sig. Jordgubbarna smakar bättre och bättre, och är snart nere i 4 dollar/kilot (2 i chinatown). MUMS.

sound of silver

När jag precis flyttat till New York hände det ibland att en kväll började, och mer eller mindre slutade, på Russian vodka room, någonstans på 52:a gatan. Det var ett ställe där blonda tjejer med väldigt mycket volym i håret och maffiamän från Coney island satt och hällde i varandra Stoli.
Numera är det större risk att min kväll börjar, och slutar, på Russian tea room, ett ställe där man äter borscht, chicken Kiev och sinnessjukt goda blinis och rundar av med lite lapsang-té i en elegant liten sliten silverkanna. De säljer Fabergé-ägg i "lobbyn". Jag har bara ett ord för Russian tea room och det är ett bögigt ord som bara finns på engelska: lovely.
På 1970-talet jobbade Madonna i garderoben och Woody Allen spelade in några scener från "Manhattan" där.
De har en fin slogan: "Six minutes and twenty-three seconds from Lincoln Center and slightly to the left of Carnegie Hall"
Det klappade ihop efter 9/11 eftersom New York-borna inte ville äta kaviar just då, men det öppnade igen ifjol och det blev skandal när de inte kände igen Cindy Adams (hon fick vänta på bord).

The Russian Tea Room is at 150 W. 57th St., between Sixth and Seventh avenues.
212-581-7100

the fat witch

Individually wrapped with the charming Witch logo, each brownie is
baked just for you my pretty.

Inatt var det snöstorm och i morse stora snövallar. Man blev förkyld bara av att se på. Sen tröståt jag. En pizzaslice med pepperoni, halvgod. I onsdags natt var det en galen frilansjournalist som gick in på en pizzeria här i kvarteren och sköt en bartender, sen sköt han två poliser och blev skjuten själv. Idag kom jag med stor rock, träningsoverallsbyxor, skitstor färgglad halsduk och långt hår som stod rakt ut under en mössa som stod rakt upp. med rödsprängda ögon. lite som en karikatyr av en våldsam man. det blev konstig stämning och dagens sämsta tio minuter.

Jag köpte frukt och nötter på manhattan fruit exchange och sen, egentligen till min tjej, brownies. BROWNIES. Det finns en galleria nära mig med ett litet bageri som heter The Fat Witch. The Fat Witch kladdar ner hela gallerian i världens bästa brownie-lukt. De hade rea så jag köpte fyra. när jag kom hem åt jag en med caramel-fyllning. Man tror att det går att äta en hel först men sen lägger man sig ned och förstår att det inte gick. Det är som att äta en bit smör med olja, "mäktigt". och så sjuuukt gott.

Jag har blivit som en flicka. Ungefär varannan dag köper jag choklad "för att bli glad" och så äter jag den och blir glad. Det finns en tjej i malmö som får hjärnmens ibland när hon lyssnar på svensk radio, och det tänkte jag kunde bli nästa steg även för mig. jag gillar sällan svensk radio. eller radio överhuvudtaget, om det inte är hot 97 på nätterna.

På helgerna får jag läsa svenska bloggar, och veckans mansmat äter en kille som heter plura och spelar i eldkvarn. han fiskar och grillar och kryddar med grannens pepparrot. Allt han gör är så mycket svensk mansman att man blir nostalgisk och fäller en tår. Det är liksom kulturhistoria. Jag börjar mer och mer lära mig uppskatta sånt. Man lär sig mest saker som man inte vill, eller i alla fall inte tänker att man vill. klart slut.

The Fat Witch, Chelsea Markets, 75 NINTH AVENUE AT 15TH STREET

off topic

Förlåt men jag ligger i sängen och har ingenstans att göra av all min glädje inför den här länken till årets roligaste technofilm. aaa sverige kom tillbaka.

http://home.brikks.com/xenophex/det_aer_inte_techno.html

tillbaka på köttet sent ikväll. prosciutto som smakar som ost till argentinskt rödvin. prat: lådvinsmammor, amerikansk högerpopulism och journalistikens grundpelare.

Burger: äklit

Jag har förstått att de tre mattrenderna på manhattan är tapas, stora jävla steka samt ännu större hamburgare. Det öppnar ungefär två nya fin-diners i veckan här. Man kan få foie gras-burgare och miniburgare och det får gärna kosta (som en gammal kompis brukar säga). Matrecensenterna nördar om hur juicy en hamburgare ska vara och hur det egentligen bör funka med bun-to-burger-ration. Alla verkar nöjda med att äta en boll med kött med vitt bröd till.

Idag skulle gick jag till Corner Bistro, ett av de ställen som hamburgar-män brukar dra upp som ett trumfkort gentemot de nya, hippare ställena. För här finns Den Riktiga Burgaren. Vet du? Den är äcklig. Corner Bistro-burgaren prickar av allt som burgermännen vill ha. Den dryper av köttsaft, är en decimeter hög och har ytterst lite tjafs (grönsaker, näring) omkring sig. Det smakar mycket djur. Den är kött och vitt bröd och den kommer på en papptallrik och servitören är sur. Då är hamburgermännen nöjda. Jag fick köttsvettningar, följt av köttkoma, och kunde inte jobba på hela eftermiddagen. Vegan nu

Corner Bistro, 331 W. 4th St at Jane St

Överkursig choklad på en liten Alexandre Dumas-bok

Melon och hallon var bäst. Kokos var lite konstig. Nästa gång provar vi "passover wine"-chokladen.

Jacques Torres Chocolate
66 Water street, DUMBO
718-875 9772

DeMarco!

Ja, här är alltså De Marcos rygg när han står och hyvlar kronärtskocka på vår pizza.
Den suraste, bästa pizzabagaren någonsin.
Inte sedan Doughnut Planet-mannen har en gammal man så argt och koncentrerat stoppat in saker i en ugn!