Keysha McKenzie's jerk chicken

Ah, förr i tiden, när min polare Norton bodde i Crown heights, brukade vi hänga på Bobby Konders reggaeklubb Caribbean City på Empire boulevard, och sen vandra hemåt i gryningen och stanna vid McKenzie's på Utica avenue och köpa varsin tallrik jerk chicken.
McKenzie's har New Yorks bästa jerk chicken, det är allmänt känt. Frågar man en jamacian eller en trini var man ska käka kommer de säga "McKenzie".
Det är lite som hos Di Fara, inget riktigt system, man går in och så står det typ tio pers där och väntar på mat och man får liksom knuffas lite om man ska ha en chans.
De grillar all mat i enorma, svarta kolgrillar i härligt rostigt järn som ser ut som om de suttit på Vasa-skeppets skrov, som står på gatan utanför och bolmar ut rök. Man känner röklukten fyra, fem kvarter bort.
Ibland, när vinden ligger rätt, känner man röklukten ända bort till Caribbean City, och då är det kört. Man ramlade ut på gatan, efter alldeles för mycket Alizé, och ville egentligen bara åka hem, men så började det sticka i näsan och snart gick man, halvsprang man, mot McKenzie's.
McKenzie's drivs av Keysha McKenzie, en jamaciansk tant som har ett hemligt recept för den bästa jerk-kryddan. All bra jerk-krydda är hemlig, det är en av de få sanningarna som är absoluta här i världen.
På väggen sitter planscher på Buju Banton och några priser där Keysha röstats fram till Brooklyns bästa "businessman".

I alla fall, igår hade jag lyxen att bli upphämtad av en vän med bil, och det är så sällan jag åker bil i New York att jag blev helt "kan vi inte bara dra nånstans?". Det blev McKenzie's, och det blev en helt sinnessjukt god jerk chicken dinner med rice and peas och platains och oxtail gravy.


McKenzie's
Utica Ave & President street, Crown heights.

Bonusbild: första träffen när man bildgooglar "jerk chicken"

jerusalem artichoke

Vad är det på svenska?

Godaste rätten på:

Frankies Spuntino, 17 Clinton Street, New York, NY 10022
between Stanton and Houston Sts.

jordgubbe = lönch

God kväll. Den här bloggen var från början tänkt att handla om frukt. Det ska den fortfarande göra. Vi ska bara bli lite friska hära och det ska bara börja växa lite. Fruktåret 2007 har varit dåligt. Stora delar av USA:s citrusskörd frös inne, så en apelsin kostar fortfarande ungefär en dollar. Den bästa frukt jag har fått i mig de här månaderna har tenderat att befinna sig i sprit, som i Morandis prosecco/blodapelsin-drinkar. Men nu börjar det ta sig. Jordgubbarna smakar bättre och bättre, och är snart nere i 4 dollar/kilot (2 i chinatown). MUMS.

sound of silver

När jag precis flyttat till New York hände det ibland att en kväll började, och mer eller mindre slutade, på Russian vodka room, någonstans på 52:a gatan. Det var ett ställe där blonda tjejer med väldigt mycket volym i håret och maffiamän från Coney island satt och hällde i varandra Stoli.
Numera är det större risk att min kväll börjar, och slutar, på Russian tea room, ett ställe där man äter borscht, chicken Kiev och sinnessjukt goda blinis och rundar av med lite lapsang-té i en elegant liten sliten silverkanna. De säljer Fabergé-ägg i "lobbyn". Jag har bara ett ord för Russian tea room och det är ett bögigt ord som bara finns på engelska: lovely.
På 1970-talet jobbade Madonna i garderoben och Woody Allen spelade in några scener från "Manhattan" där.
De har en fin slogan: "Six minutes and twenty-three seconds from Lincoln Center and slightly to the left of Carnegie Hall"
Det klappade ihop efter 9/11 eftersom New York-borna inte ville äta kaviar just då, men det öppnade igen ifjol och det blev skandal när de inte kände igen Cindy Adams (hon fick vänta på bord).

The Russian Tea Room is at 150 W. 57th St., between Sixth and Seventh avenues.
212-581-7100

the fat witch

Individually wrapped with the charming Witch logo, each brownie is
baked just for you my pretty.

Inatt var det snöstorm och i morse stora snövallar. Man blev förkyld bara av att se på. Sen tröståt jag. En pizzaslice med pepperoni, halvgod. I onsdags natt var det en galen frilansjournalist som gick in på en pizzeria här i kvarteren och sköt en bartender, sen sköt han två poliser och blev skjuten själv. Idag kom jag med stor rock, träningsoverallsbyxor, skitstor färgglad halsduk och långt hår som stod rakt ut under en mössa som stod rakt upp. med rödsprängda ögon. lite som en karikatyr av en våldsam man. det blev konstig stämning och dagens sämsta tio minuter.

Jag köpte frukt och nötter på manhattan fruit exchange och sen, egentligen till min tjej, brownies. BROWNIES. Det finns en galleria nära mig med ett litet bageri som heter The Fat Witch. The Fat Witch kladdar ner hela gallerian i världens bästa brownie-lukt. De hade rea så jag köpte fyra. när jag kom hem åt jag en med caramel-fyllning. Man tror att det går att äta en hel först men sen lägger man sig ned och förstår att det inte gick. Det är som att äta en bit smör med olja, "mäktigt". och så sjuuukt gott.

Jag har blivit som en flicka. Ungefär varannan dag köper jag choklad "för att bli glad" och så äter jag den och blir glad. Det finns en tjej i malmö som får hjärnmens ibland när hon lyssnar på svensk radio, och det tänkte jag kunde bli nästa steg även för mig. jag gillar sällan svensk radio. eller radio överhuvudtaget, om det inte är hot 97 på nätterna.

På helgerna får jag läsa svenska bloggar, och veckans mansmat äter en kille som heter plura och spelar i eldkvarn. han fiskar och grillar och kryddar med grannens pepparrot. Allt han gör är så mycket svensk mansman att man blir nostalgisk och fäller en tår. Det är liksom kulturhistoria. Jag börjar mer och mer lära mig uppskatta sånt. Man lär sig mest saker som man inte vill, eller i alla fall inte tänker att man vill. klart slut.

The Fat Witch, Chelsea Markets, 75 NINTH AVENUE AT 15TH STREET

off topic

Förlåt men jag ligger i sängen och har ingenstans att göra av all min glädje inför den här länken till årets roligaste technofilm. aaa sverige kom tillbaka.

http://home.brikks.com/xenophex/det_aer_inte_techno.html

tillbaka på köttet sent ikväll. prosciutto som smakar som ost till argentinskt rödvin. prat: lådvinsmammor, amerikansk högerpopulism och journalistikens grundpelare.

Burger: äklit

Jag har förstått att de tre mattrenderna på manhattan är tapas, stora jävla steka samt ännu större hamburgare. Det öppnar ungefär två nya fin-diners i veckan här. Man kan få foie gras-burgare och miniburgare och det får gärna kosta (som en gammal kompis brukar säga). Matrecensenterna nördar om hur juicy en hamburgare ska vara och hur det egentligen bör funka med bun-to-burger-ration. Alla verkar nöjda med att äta en boll med kött med vitt bröd till.

Idag skulle gick jag till Corner Bistro, ett av de ställen som hamburgar-män brukar dra upp som ett trumfkort gentemot de nya, hippare ställena. För här finns Den Riktiga Burgaren. Vet du? Den är äcklig. Corner Bistro-burgaren prickar av allt som burgermännen vill ha. Den dryper av köttsaft, är en decimeter hög och har ytterst lite tjafs (grönsaker, näring) omkring sig. Det smakar mycket djur. Den är kött och vitt bröd och den kommer på en papptallrik och servitören är sur. Då är hamburgermännen nöjda. Jag fick köttsvettningar, följt av köttkoma, och kunde inte jobba på hela eftermiddagen. Vegan nu

Corner Bistro, 331 W. 4th St at Jane St

Överkursig choklad på en liten Alexandre Dumas-bok

Melon och hallon var bäst. Kokos var lite konstig. Nästa gång provar vi "passover wine"-chokladen.

Jacques Torres Chocolate
66 Water street, DUMBO
718-875 9772

DeMarco!

Ja, här är alltså De Marcos rygg när han står och hyvlar kronärtskocka på vår pizza.
Den suraste, bästa pizzabagaren någonsin.
Inte sedan Doughnut Planet-mannen har en gammal man så argt och koncentrerat stoppat in saker i en ugn!

Di Faras

Om man läser artiklar som heter "What happened to dynamic range" på hemsidor som cdmasteringservices.com, då måste man (jag) också ha det lite mer gött ibland. På Di Faras långt ut i brooklyn står en gammal syditaliensk gubbe som heter Domenico De Marco och liksom antishowar. Runt hans disk står massor av folk som väntar på new yorks bästa pizza. De Marco gör den genom att röra sig i slow motion. Vår vän som bor i området förklarar att det kan ta en timme för en slice, och att det bara är De Marco som får röra pizzorna. Han har stått där i fyrtio år, och varenda sak omkring honom ser dubbelt så gammal ut. När De Marco inte är där är Di Faras stängt. Han stängde en vecka förra året för att operera foten och det blev tidningsartiklar. Det finns såklart massor med hejiga historier. Vår pizza tittar De Marco länge på inne i ugnen. Sen tar han ut den, och puffar in den igen. En minut senare tar han ut den, lägger på några kronärtskockor och skjuter in den igen. Det blir den godaste pizza jag har ätit. Tomatsåsen smakar soligt. Det är tre sorters ost och degen är fast och krispig, med små brända fläckar som smakar beskt. Martin kanske har en bild?

DiFara Pizza
1424 Ave. J, Brooklyn, NY 11230 
at E. 15th St

(bästa pizzasiten för NY: www.sliceny.com)

Florent/gråt/ägg

Den här veckan har det varit mycket bögerier i New York. Det är också av tradition mycket bögerier just där jag bor. Och jag är, av gammal vana, mycket intresserad av bögerier härifrån. Den gamla klubbscenen som fanns i kvarteren byggde mycket på känslor av gemenskap mellan män. Jag är straight men var ändå glad för alla ragg man fick de första gångerna på Body & Soul. I lördags stängde Roxy på artonde gatan, där uttrycket "chelsea boys" blev till något fysiskt. Fyratusen pers grät på dansgolvet i fjorton timmar. Jag var inte där. På söndag morgon fick jag ett mail där det stod "så vitt jag förstår det har vi alltså ätit äggstockarna av en sjöborre". Det behövdes brunch, den vanliga. Ägaren till Florent, en dygnet runt-öppen diner längst ut på tolfte gatan, heter Florent Morellet och är legendarisk gayaktivist. När klockan slog tolv lutade han sig över bardisken, slog i en klocka och ropade att nu fick de servera alkohol igen. Alla jublade. Medan champagnekorkarna började smälla tryckte någon igång Larry Levan-remixan av Joubert Singers "Stand On The Word", en gospel/disco-klassiker som vi också brukade spela förr i tiden. Jag satt vid bardisken och läste om de nio barnen från Mali som brann inne i Bronx förra veckan och så grät jag lite i mina ägg.

Florent, 69 Gansevoort St between Greenwich and Washington Sts.

De svensk amerikanska banden bryts.

Det här skulle ha blivit något om Tore Wretman och den kokboksserie som Time Life Books gav ut i slutet av 60-talet. Tore var hovtraktör, grundade gastronomiska akademin och är väl den som bäst lyckats definiera det moderna svenska köket. Men han var också matkonsult åt ett gäng amerikaner där i 1968 virrvarret. Jag avvecklar min del i Saffransrök genom att ge "Hur man skålar med stil" tre akter Max von Sydow och den sista vinterdrycken. Allt ur en väldigt modern kokboksserie.

Puss

All världens kök
Dale Brown och TIME-LIFE redaktionen
1968 TIME inc

Nu börjar vi

Hamachi med pepparrotsås



Brysselkål!

Okej, jag tror att vi har ätit på ett av de roligaste ställen man kan äta på i New York just nu.
Vi hade hört en del hype om Momofuku Ssäm, som alltså är Momofuku-imperiets nya ställe i East Village.
Beväpnade med tips från fantastiska matbloggen Chowhound, där New Yorks mest initerade gastronomer samlas för att debattera stadens krogutbud, stack vi dit och provade oss genom menyn.
Det är ganska mycket grejer man inte hört talas om, men inte på ett jobbigt sätt, utan mer så att man bara blir nyfiken. Personalen är tillräckligt unga för att tycka att det är soft att skämta om hur gethuvud smakar, men inte sådär störigt hipp-unga och oseriösa.
- Hur smakar sjöborre? frågar jag serivtrisen.
- Den är lite funky, du vet, som George Clinton, säger hon.

Sjöborren serveras med vispad tofu, små skivor knipplök och tarobär och den visar sig smaka väldigt mycket hav.
Restaurangnamnet kommer från den koreanska mattraditionen ssäm, som helt enkelt går ut på att man rullar in saker i något. Momofukus egen ssäm är som en wrap eller burrito. Husets specialitet är en tunn mjölpannkaka ihoprullad och fylld av rivet fläskkött, shiitakesvamp och kimchisås. Det var kanske en av de tio godaste saker jag ätit.
Allt vi käkade var löjligt bra. Ostronen kom med en subtil kimchikonsommé, brysselkålen var stekt och krispig med mynta och chilifrukter och förrätten hamachi, en fisk som serveras som sashimi, serveras med pepparrotssås, kryddad med en torkad, obskyr alg som hade en överkursig saltsmak.
Det finns en kort vinlista och lite sake men vi frågade servitrisen vad vi borde dricka och hon rekommanderade Hitachino, "en japansk veteöl, smaksatt med koriander". Den var förstås också helt grym.

Momofuku Ssäm Bar
207 2nd Avenue (vid East 13th st). Tel. 212-254 3300.

Fredagsgött!

I fredags kom jag och Emil fram till att vi hade jobbat väldigt hårt, och därmed hade rätt att "unna oss något gött".
Det fick bli en enorm peanut butter & jelly-donut på Doughnut Plant, officiellt New Yorks bästa donuts. Det har legat på samma ställe på Lower east side i typ 70 år. Bredvid köket sitter en stor plansch med en bild på mannen som startade det, som ser oerhört koncentrerad ut när han stoppar in en plåt med pepparkaksgubbar i ugnen. Det här är allvarliga grejer, hårt arbete byggde dessa donuts!

Doughnut Plant
379 Grand street (vid Norfolk st.) Tel. 212-505 3700.

Vinter Drycker del 2

Barley water kan vara en av de allra bästa vinterdryckerna som går att uppbringa. Varm så är den en syrlig kusin till att dricka te och kall typ som läsk utan kolsyra fast full av c-vitaminer, nyttig och syrlig.
Jag har alltid lagat Barley Water hemma, man kokar lite korngryn, pressar några citroner osv. Den är en väldigt rogivande dryck som hjälper att bota nedstämdhet. Jag har nästan alltid druckit Barley Water varmt på vinterhalvåretdet. Den är soft som utflykt dryck i termos. Men det är kall som drycken har haft sitt största genomslag. I England säljs den av Robinson’s och finns enligt min brittiske vän Mr Bundock även i apelsin och rabarber utförande. Barley Water serveras fortfarande som den officiella drycken för spelarna under Wimbledon. Känns som det skulle kunna bli sommarens hippaste dryck att sippa på, kanske toppad med lite vällagrad rom.

Barley Water

Tvätta Citronerna(använd KRAV citroner) noggrant och skala bara av det allra yttersta gula av skalen med en bra potatisskalare. Spara citronerna.
Koka upp 3 liter vatten. Lägg det gula skalraspet i en bunke och slå över 2 1/2 liter av det kokande vattnet. Rör ner sockret. Låt kallna. Sila bort skalraspet när det svalnat.
Koka korngrynen i resten av vattnet. De ska kokas i minst 30, gärna 45 minuter. Låt det hela svalna, sila sedan och blanda spadet med det smaksatta vattnet. Pressa till sist citronerna, häll ner saften och rör om.

Till 3 liter:
3 st citroner
3 liter vatten
1 dl socker
3 msk korngryn

kanel

Alltså den här jävla vintern. Mars i New York är fucked up, förra veckan satt man utomhus och åt shrimp salads, nu är det snödrivor och piskande vindar från Newfoundland.
Det softa är att man därmed har obegränsade ursäkter att smyga in på närmaste restaurang och dricka varm single malt, eller hot apple cider och äta typ kanel.
I förrgår var jag på Rare, ett ställe i midtown som är känt för att ha New Yorks näst bästa hamburgare (alltså Corner bistro vinner alltid alla omröstningar, fast den är ju inte objektivt bäst, bara väldigt prisvärd). Jag åt något slags grobian-size burger som hette "T-bone and sirloin burger" som kostade 24 bucks (ändå inte i närheten av deras paradrätt, "the bourbon burger", som är grillad i bourbon och serveras med en liten kluns foie gras). Det var såklart toppen, men det smarrigaste var en sås man fick till, som smakade honung och kanel. Man hällde den över burgaren (gick ändå inte att äta med händerna) och över alla freedom fries. Jag insåg att kanel är den smak man alltid saknat i hamburgarsammanhang.
På sommaren har Rare ett tak man kan sitta på och äta burgar-burgare och glo på Chrysler building och hångla.
På vintern har de kanel.

I går fick jag kanel igen, när jag var på mitt lokala latinohak, Beso. Åt cubano sandwich och home fries dränkta i kanel. Det är något med kanel som gör vintern mer uthärdlig ändå.

Jaja, snart äre sommar, då samlas män i New York och gör sånt här:
http://www.noordinarymonkey.com/movie/Nick-Piano-Throw-web.mov


Rare Bar & Grill
303 Lexington Avenue (between 37th and 38th)
212-481-1999 

Beso
5th ave o Union street
Park Slope

Vinter drycker del 1

Kvitten (Cydonia oblonga) är ett lövfällande träd med stora vita eller rosa blommor som tillhör familjen rosväxter. Ett kvitten träd kan bli upp till 7 meter hög och blommar i regel runt maj månad. Kvitten finns vilt och odlat i centralEuropa, delar av Asien och USA. Om man letar kvitten i Sverige så kan det hittas odladt i Skåne. Ett problem med att odla kvitten i Sverige är dock att den inte klarar av våra fuktiga somrar.

Frukten på ett kvittenträd är först grön och luden, sedan gul, slät och ytterst väldoftande. En kvitten frukt liknar ett äpple, päron eller möjligtvis citron. Men frukten har ett träigt knappt ätbart fruktkött. Men kvitten kan med fördel användas till marmelad eller sylt. Dock har jag ett annat aningen tidsödande men ack så härligt ändamål för denna väldoftande frukt.

Eau de Coing
Kvittenvatten

Riv några oskalade kvittenfrukter som är gula, mogna och väldoftande. Låt dem stå i en skål 3 dagar och tillsätt sedan lika mycket konjak som det finns saft och 225g socker för varje liter saft. Observera att man först mäter upp fruktsaften och sedan beräknar konjaks- och sockermängd samtidigt, annars blir proportionerna fel.
Förvaras mörkt i ett år innan det dricks.

i'll have what she's having

Ja ni, här är alltså klotet av choklad, kaffesorbet och något slags riven nöt, som jag och Jay McInerneys fru åt.
Orkade ungefär en halv halva.

härmad mat

Man kan säga olika saker om Jay Mcinerney, och det gjorde vi väl, men numera påminner han mig mest om att vin är gott och att new york fungerar bäst som något avdankat, småbittert och vardagsromantiskt. Han har gått från hipp och knarkig till att skölja ned sina drogproblem med baljor av chateaneufdupappe, och sen kåsera lite om det i en av de där lättflytande amerikanska tidningarna som gärna lägger Rodeos artikelbudget för två nummer på att en trivselplufsig ex-författare ska få åka till en italiensk bergsby och bli redlös. Sen kommer hela klafset också ut i små antologier som får svenska kulturskribenter att korva tårna. I luv it!

Jag fick inte veta det förrän efteråt, men Mcinerney satt bredvid oss på Morandi igår. Jag skulle ha velat beställa samma som han. "Allt som han med den stora röda näsan äter tack". Martin lyckades i alla fall med efterrätten, som var en baseball av glass. Tävling! Har du någon gång låtit ett annat bord bestämma vad du ska äta? Gick det bra? Den vinnande sagan får Karins sedelärande berättelse om Horace o Ebba mailad till sig, med en personlig hälsningsfras, samt ett utförligt PS som berör de tre främsta anledningarna till att hata Jay McInerney och i förlängningen, män.

Morandi, 211 Waverly Place at Charles

Frukost

Jag äter bara de viktigaste pillren nuförtiden. Johannesört-treden började för några år sen, för att bota allmän spattighet och koncentrationssvårigheter. När jag pausade blev jag lite deprimerad, och läste på asken att johannesört även ordinerades mot lätt depression. Så nu är jag fast på det. Rosenrot är för att bli piggare. Därtill: från norra norrland. Den röda är en amerikansk multivitamin. Juicen är Tropicanas orange/tangerine = av bästa sort. Sen är det banan och äpple i flingorna. Det är svårt med frukt nu, stora delar av kaliforniens citrusskörd frös inne pga den kalla vintern, så det som finns är både lite kackigt och dyr. Tack för att jag har hittat Manhattan Fruit Exchange i Chelsea Markets. Igår var det nära att vi köpte en hög dragon där för att den var så vacker.

PS: Vem ska skriva om Morandi, den rosa såsen, de friterade kronärstskockorna och risotton med blåbär?

PS 2: hej mamma, jag skriver från ett bord i Bryant Park. 20 grader här plötsligt.

Ormsoppan

Ok det är lite jobbigt, Stockholm känns inte alls lika kul i matväg som NYC, jag vet inte ens var man kan äta strimmlad manet här.
Så film och böcker istället för resturanger. Wong kar wai och Christopher Doyle har i de flesta av de filmer som de gjort tillsammans haft ett otroligt passionerat förhållande till mat. Scenen där Tony Leung sörplar i sig det alla sista ur skålen med ormsoppa i 2046 är inget annat än en hyllning till soppan(ormsoppa är för övrigt en klassisk fertilitetshöjande rätt).

Att hitta denna passion i en litterär form är också väldigt trevligt. Qiu Xialong debuterade med ”En svart hjältinnas död” 2003, en strålande debut om olika livsöden i Shanghais hektiska tvekamp mellan historia och framtid. Uppföljaren kom på svenska 2006 och heter ”när rött blir svart”. Tyvärr lite av en besvikelse, men Qiu har en enkel och behaglig stil som alla främst uttrycker sig i hans charmerande beskrivningar av det kulinariska livet i Shanghai. Allt från en riskaka i gränden till upplevelsen av att äta biff i en restaurerad kolonial miljö.

Den Uppföljande boken bjuder på friterade lökkakor, risbullar och stekt mjölk (har fortfarande inte hittat något recept på stekt mjölk, dock på stekt mjöl som är klassisk fattigmansmat i Kina) Men det var genom debuten som jag blev peppad på att laga egna dumplings. Att göra degen själv är helt ok, dock kan detta ta lite onödigt mycket tid i förhållande till mängden mat det resulterar i. Därför kan jag helt klart rekommendera att köpa den färdig deg som finns i din närmaste asiatiska livs och bara göra fyllningen själv. Degen ligger oftast i frysen och kommer förpackade i små fyrkantiga paket och ser ut som färdigskivad ost.
Den vanligaste fyllningen är i många fall bara fläskfärs och kål samt lite kryddor som sesamolja, soja och chili. Men eftersom dumplingdegen är relativt smaklös i sig så är ju fyllningen bara en fråga om smak. Jag hittade ett recept på knyten fyllda med dadlar, ska göra dessa till nästa dimsum middag tror jag, kan funka sjukt bra med typ rårörda lingon.

Om man nu inte vill laga sina egna dumpling (vilket alltid är att rekommendera i smak väg) så är det bästa alternativet att göra sina inköp på JFK livs. De har stora påsar med goda dumplings till resonliga priser och sen har de också ”kalpis soda” i kylskåpet vid kassan.

JFK Shop
Japan food & kitchen
Swedenborgsgatan 28
Stockholm

manetstrimlor

Två kineser går in på en kinarestaurang. De beställer åt oss alla, family-style av allt. Jag vill försöka vara positiv och öppen med mitt liv. Den här strimlade och snabbkokta maneten var som krispigt gummi. Man åt med svart vinäger och jag fick applåder när jag tog mer. Sån här kladdig sjömat brukar alltid smaka som någon form av sex, men manet var helt gott.

Mandarin Court, 61 Mott St. vid Canal

The New York gaze

Lovade skriva lite om burritoscenen i norra Kalifornien, och jag åt verkligen fantastisk mexikansk mat i San Francisco, men whatever, minns inte vad ställena hette. Ett bra på Valencia street och ett mitt i hippiegeggan i Haight Ashbry, Taqueria Balazo tror jag det hette (bästa mex jag ätit, svär).
Däremot var jag på den här trevliga baren, Martuni's, och drack, well, martinis, och lyssnade på något slags kabaretsångare som sjöng världens sorgligaste versioner av olika standards (minns inte vem som tipsade om Martuni's, men om ni läser detta, ta åt er äran).

Om man någonsin käkat på ett it place i New York så har man antagligen observerat The New York gaze. Det är när man kommer in i restaurangen, eller när man reser sig för att besöka herrummet, och märker att alla i hela restaurangen slutar äta och glor på en med en blick som säger: Hm, vem är han nu igen? Man vill ha en skylt på bröstet där det står: Nobody.
Kunde inte låta bli att fnissa när jag läste om exakt det här i en recension av Waverly Inn, Graydon Carters hostile takeover av en gammal krog i West village, som är omöjligt att ringa till (eller det finns förstås nåt jävla nummer):

Before leaving the Waverly, I took a quick trip to the ladies room (which was small and cramped). As I walked through the restaurant to the back, I must say that pretty much everyone looked up at me, including Tom Ford. I say this not because I am someone that people look at, but because I could tell what they were thinking: “Who let her in? She’s nobody, or is she? Wait, she looks like someone, doesn’t she?”


I kväll äter hela redaktionen på Morandi, recension i morron kanske...

Martuni's
Valencia & Market, San Fran, CA.

Waverly Inn
16 Bank vid Waverly pl.