dod at NYT:s matkritiker

Jag hatar for ovrigt verkligen man. Seriously. Just idag hatar jag Frank Bruni, som gar pa porrklubb och ar lite politiskt korrekt hohoho-hoppsan har ar jag pa porrklubb och tjejerna har konstiga namn och inga klader men jag gor bara mitt jobb och se dar nu driver jag lite med dem for att de ar korkade och bara finns har for att tilltala mig medan jag ater en by the way fortrafflig biff. Jag hade respekterat honom mer om han hade sagt som det ar: jag ar pa en strippklubb och ater kott och ser kott och jag kanner mig underbar och upphetsad som den hariga manligt groteska apa fran forntiden jag ar, men ivy league och gloria steinem kom emellan sa nu latsas jag ga runt i fula khakibyxor med veck och vara civiliserad. Fuck him. Really.

konservativ lunch

Hamnade bredvid Christoper Buckley i dag när jag käkade lunch på Marquet, en hyfsat ny halvfransk restaurang på 12:e gatan. Åt en bra laxsmörgås och tjuvlussnade på Buckley som pratade om Afghanistan med en tjej som var klädd i helsvart, hade hatt och solglasögon och fnissade åt allt han sa. Tänkte börja snacka med honom men vågade inte.
Det är ett bra, anspråkslöst ställe. Det är rätt svårt att hitta anständiga ställen att äta på i kvarteren kring University Place, det är mycket mediokra thaiställen, billiga margaritahak och fik proppade med NYU-kids.
Men just på tolfte gatan trängs ett par respektabla etablissemang. Bredvid Marquet ligger Strip house, ett steak house som ser ut som One Eyed Jack's i "Twin Peaks". Mittemot ligger en bra biograf och den gamla 80-talsklassikern Gotham Grill, där Jay McInerney och Bret Easton Ellis brukade sitta och snorta koks med franska modeller när de hade prestationsångest.
Det är ändå lite konstigt i de där kvarteren, att tänka sig att Elaine Dundy och Joe Mitchell rände runt där salongsberusade på 1940-talet, man får verkligen anstränga sig för att föreställa sig det i dag.

Marquet Patisserie
15 East 12th Street New York City, NY 10003-4436. +1 212 229 9313

klass-hamburgare

En kronikor i den malligaste svenska morgontidningen skriver helt i enlighet med tidningens standiga tema om hur allt fler far det allt samre. Det handlar om hur Sverige haller pa att bli ett fattigt land dar klassresor gors nedat. (Detta sker per automatik nar moddarna regerar, naturligtvis.) Ett intressant skrackscenario malas upp:

"Överflödiga människor bönar och ber om nåd. De finns snart överallt, de har förlorat jobbet på Astra Zeneca. De har kickats från radio och tv. Inom några år känner du igen programledaren från tv på McDonald's. Han rengör fritösen............När din beställning ropas ut känner du igen den egensinniga radiorösten. Hon producerade det där populära litteraturprogrammet för några år sedan. Det byttes mot ett modeprogram för mopsar."

Alltsa sug lite pa den. Den okande fattigdomen och hardare klassamhallet knyts alltsa ihop med forflackningen av public service. Ett tydligt exempel pa att folkhemmet haller pa att ga at helvete ar att................en medarbetare pa p1 far sparken...........och borjar jobba pa McDonalds.

Snacka om overklassperspektiv fran ett kulturhus ovanfor Slussen; nar det mest obehagliga som kan handa ar att en fin, kreativ p1-medarbetare far borja steka amerikanska hamburgare.

Det ar faktiskt en lysande ide, ju mer jag tanker pa det -- att public service-medarbetare skulle ova lite pa att faktiskt producera nagot, istallet for att bara sitta i plastspalje-korridorer i pyrande filttofflor och tanka stora tankar. Att Sveriges Radio behover sparka folk star i direkt relation till hur lite radio de fast anstallda faktiskt far ur sig; i sin trygga forvissning om att de aldrig kan sparkas till forman for mer actionorienterade vikarier. Det ar liksom inget raknefel som Peter Orn har rakat gora. Sa lat Bjorn Elmbrandt steka en hamburgare eller tva nu genast. Vi kan kalla det arbetstraning.

Crispy duck w. noodles & taro milkshake

The Slanted Door
1 Ferry Building #3 San Francisco, CA 94111 tel 415.861.8032

dagens keith mcnally-bild

snart går vi till morandi ungdomar!

bröllop

En till eftersom jag precis har fått tillbaka min inloggningskraft.

För några veckor sen bodde jag hos en kompis. En kväll var det fejkad bröllopsfest där. En vän till en vän vill ha arbetstillstånd i USA och har därför gift sig med sin rumskompis. De behövde bilder från sin bröllopsfest att visa upp på green card-förhöret som följer. Den hade vi i ett litet rum. Brudgummen var nervös. Folk sköt konfetti. Det gick rykten om att paret gillade på riktigt att de var tvungna att kyssas framför kamerorna. Gerard Depardieu! Det fanns många vita rosor, mycket glitter, många fotografer och en gigantisk tårta, med god "icing" på. Vad är icing? Vad består det av? Som svensk är man van att få grädde utanpå.



Festen slutade med att en fotograf berättade om hur hennes man har blivit besatt av ufon. Jag blåste upp min luftmadrass extra mycket.

örtmussla

En familj som jag växt upp med är i stan, så jag skulle flasha fram någon härlig lunch. När jag var på Spotted Pig tidigare för att kolla om man kan boka bord (nej) så höll jag på vägen ut dörren för ett sånt där knarrigt och gulligt gammalt judepar som man bara vill titta på och känna att det här är new york city. Deras son kom efter och visade sig vara Lou Reed.

Jag berättade såklart för mina gamla grannar om att deras generations svar på michael mayer åt på Spotted Pig, så dit gick vi. Idag var alla bittra manusförfattare utrensade. Utanför dörren rullades en man i kostym på bår in i en ambulans medan en paparrazi stod och fotade. Vad hände? "He got hurt", sa nån.

Just i slutet av en hög musslor i hönsbuljong och tio färska örter som jag inte kände igen men som smakade fantastiskt, klev Lou in genom dörren igen och gav en tjock flintskallig man världens blötaste puss på munnen. Sånt här är ju svårt att berätta om på ett bra sätt, och omöjligt att ta upp utan att få sveriges samlade internettroll efter sig, men självklart måste jag erkänna att det känns bra att kunna leverera new york-moments för alla åldrar. Mamman i familjen vågade inte gå på toaletten under resten av måltiden för det kanske skulle uppfattas som att hon ville titta på lou igen.

The Spotted Pig 314 W. 11th St, at Greenwich

on background

I princip hela gårdagen var alltså off the record, ett begrepp vars betydelser, komplikationer och dolda hot jag fick noggrant utredda.

Karin vet nog inte om det, men hon betalade elva dollar för en mugg med glögg åt oss på spotted pig, medan en manusförfattare från LA (som 25 sekunder in i vår konversation råkade droppa att han hade en academy award, bästa kortfilm, gr8t) förklarade varför the war on terror är slut nu: de andra har vunnit, eftersom han missade två plan på LAX på väg hit och nästan blev arresterad för att han sparkade på en dörr. Manusförfattaren är här för att hälsa på sin dotter. Är det hon, frågade jag när han bläddrade förbi två glada blondiner i sin digitalkamera på jakt efter en Keith Ricards-bild. "Nooooo". Karin räddade situation med några säkerhetspolitiska utsagor.

Popcorn med tryffelolja o parmesan är som redan antytts något äckligt. Vietnamesisk köttmacka är som nämnts något gott. Jag har också gjort en sallad hemma, den bara var.

The Spotted Pig, 314 W. 11th St, at Greenwich St.

Pekingankadumplings, med cocktails på Petrossian efteråt

Rickshaw Dumplings på 23:e gatan är ett bra ställe att käka lunch på. Det ligger i ett sunkigt, stressigt kvarter och ser ganska anspråkslöst ut, men maten är toppen. Kanske har det någon relation till att det är beläget mittemot New Yorks kulinariska institut.
Man kan se Rickshaw lite som motsatsen till alla de där hemska asiatiska lifestyle-krogarna som öppnar i Meatpacking district varje månad. Där serveras medioker, vansinnigt dyr sushi och asiatisk street food i vulgolyxiga miljöer, med värdelös service och massa hysteriska i-bankers och pr-chicks som luktar för mycket parfym på bordet bredvid så att man inte känner vad maten smakar.
På Rickshaw får man i stället jättebillig gourmet-streetfood i en spartansk miljö.
Vi åt väldigt goda dumplings fyllda med pekinganka. Man kan välja mellan ångade och stekta, beroende på när man vill dö.
Jag valde stekta, gillar krispigheten. Går även att få dem i en stor nudelsoppa, men det blir lite för geggigt.
Drack en konstig green tea-milkshake till, som smakade alger och för mycket socker.

Senare: cocktails på Petrossian, den franska kaviarrestaurangen på 58:e.
Petrossian har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det var där de hängde i Whit Stillmans underskattade "Last days of disco", som handlade om discons långsamma död på klubben Studio 54 som låg precis runt hörnet på 80-talet.
Whit Stillman och hans reklamarpolare James Steinway har även givit ut en lite märklig roman, baserad på manuset till filmen, där det slutar med att de går och ser en förhandsvisning av filmen och sedan tar en taxi til Petrossian och dricker martinis.
Väl där börjar James tjafsa med sin nemesis, Des. En gång var de kära i samma tjej (hon som spelas av Chloë Sevigny i filmen, har jag för mig) och nu skyller de alla sina nojor och lovelife-issues på den tiden.
Det är en vagt vemodig epilog, som discon själv.
"Maybe it was the smirnis I had consumed, but suddenly I felt I was observing both him and myself as if from very far above, two small and rather pathetic figures at a table in Petrossian, still fretting over a romantic Waterloo, or maybe Trafalgar, of nearly twenty years before, blaming this defeat for all the emotional-romantic deficiencies of our lives since then, including both our short-lived marriages and our current situations, still very much involved in nightlife of the searching kind".

Det är fint det där, nightlife of the searching kind.
Vi drack överkursig champagne och beundrade målningarna av eleganta jazz age-primadonnor på speglarna vid bardisken. Det är en liten, vacker del av världen, Petrossian.

Senare i veckan på Saffransrök: quesadilla-scenen i Yay area.


Rickshaw Dumplings
61 West 23rd street

Petrossian
West 58th o 8th ave

apropå burgare

Soft, var på väg att käka på Corner bistro i fredags för att vi var så sjukt sugna på burgare men när vi kom in var det förstås två timmars väntetid eftersom nedre Manhattans samlade republikaner som vanligt stod där och trängdes i keffa seglarjackor. Du vet att det alltid är så mycket republikaner på Corner bistro? Jag har kommit på varför, beror inte på att de gillar burgarna, att stället har en fin historia och pittoresk Village-charm whatever, det beror på att man får mat + drinks för under tio bucks.
It's the economy stupid. Republicans, världens snålaste människor.
i stället blev det överkurs-dumplings på en soft kines på 6th ave, minns inte namnet, vi kom fram till att det var Villages svar på Ho's.

i går lyckades jag i alla fall stilla mitt burgarbegär på Dizzy's Diner, min stammisdiner i Park Slope.
Den är väldigt Park Slope. Jag var där med en från Williamsburg en gång och när vi kom in sa hon "fuck det här är precis som Williamsburg" men sen gick det ett tag och då ändrade hon sig och kom fram till att det inte alls var som i Williamsburg utan att det var exakt som i Park Slope. Det är något med mössorna som folk har på sig och att det finns folk över 40 i seglarskor och manchester. En skock Harper's-prenumeranter hela bunten, men jag gillar dem. De har sin Volvo 240 utanför, med kassettband med typ Yo La Tengo. Alltid någon ungjävel som sitter i kräks i hippa designerbäbiskläder.
Det är lite indie på Dizzy's, fast mer vuxet liksom. I högtalarna spelades Sufjan och King Crimson, de bjuder på muffins medan man väntar. Det är ett bra ställe. Såg Jennifer Connelly där en gång, i gymkläder.
Vi käkade varsin burgare, medium rare, cheddar, bacon, guacamole på sidan. De har fina pommes frites, liksom rektangelformade, med skalen kvar, pepparkryddade, behöver knappt dippas i nåt.
Ett bra sorl också, det är viktigt med ett bra sorl när man är bakis, håller dämonerna på avstånd.



Corner Bistro
331 West 4th o Jane st.
Greenwich village

Soft kines
6th ave och typ 10:e
Greenwich village

Dizzy's DIner
8th av @ 9th street
Park Slope

Haren

För att peppa inför korre rollen som jag nu intar här på saffransrök så såg jag idag en K-special på SVT om nyligen avlidne Ryszard Kapuscinski. Tyvärr så lyckades den timmes långa filmen inte porträttera honom riktigt bra eller kanske var det bara mitt förhållande och det faktum att jag just avslutat hans resor med Herodotos. Kapuscinski beskriver Herodotos som ett barn av sin kultur, en kultur med stora, gästfria dukade bord där man satte sig i sällskap ljumma kvällar för att äta ost och oliver, dricka svalt vin och samtala. Utomhus, utan väggar, under bar himmel, vid havsstranden eller på bergssluttningen – en omgivning som frigör den mänskliga fantasin.
Hur som helst kommer det att bli kokböcker, syskon komplex och världens bästa plättar.

Streetwear-semlan!

Östermalms saluhall
Östermalmstorg

my kind of party

Bara booze. Lovely. Republikaner ma ha forlorat bade huset och senaten men de har fortfarande lite roligare och festar lite mer koncentrerat. Rokning inomhus. Nastan unheard of. Det var sushi fran Nobu ocksa, pa sma brickor som bars omkring av indier. Den rorde jag inte. Verkade sa ohygieniskt att sta dar i discomorkret och kladda. En 26-arig kvinna hade kort minkpals och skidstovlar. Nar hon tog av sig dem var hon barfota. Mitt har luktar rok. Och mina kinder luktar rakvatten av alla som tryckt sig mot dem. Uuu. De har ju fortfarande veto power.

historien om en valentine

OMG. Jag var sa nojd att jag listade ut hur man skulle gora for att fa upp bilder har och sa forlorade jag mig helt i gamla foton som ligger pa osorterade stallen i min dator. Och sa hittade jag den har. Det ar min valentine-dessert fran for tre ar sedan.

Det sporegnade.

Vi at middag pa nagon slags omojligt autentisk pizzeria i Harlem dar det var vi och fem andra personer som verkade tillhora familjen. Utanfor blinkade en skylt: ”lube car wash” eller om det kanske var ”car wash lube” jag minns inte riktigt. Jag drack surt vitt vin ganska fort och snurrade runt i nagot slags forsok till konversation som mest gick ut pa att gora sa mycket o-ljud som mojligt sa att jag skulle fa tillfalle att puta med lapparna for att det skulle se ut som att jag ville kyssas. Jag minns vad jag hade pa mig. Svart kort trenchcoat och hoga slingback-skor. Pradakjol och liten kofta. Nar jag holl pa att ramla omkull vid central park north sa erbjod han mig sin arm, fast jag tog den inte. ”Litar du inte pa mig” sa han lite skamtsamt. Jag tyckte det var en dum fraga. Sjalvklart litade jag inte pa honom. ”I just don’t trust Kate Spade” sa jag och log ljuvt mot honom. Sa tog jag hans arm.

Sista helgen i Stockholm

I går kväll åt jag den bästa middag jag ätit på en svensk restaurang på väldigt länge.
Det var fredagkväll på PA&Co – män med hästsvansar, solbrända fruar, några alkade Dramaten-skådisar i ett hörn, pianrock och "Careless whisper".
Champagne och pilgrimsmusslor till förrätt, ganska fantastiska, men det är svårt att misslyckas med en bra pilgrimsmussla.
Varmrätt: hälleflundra med räkor och ägg, kokt potatis och riven pepparrot, allt, förstås, simmande i smör. Drack Sancerre.
Hälleflundra är en av mina favoritfiskar, men det fina är känslan när pepparroten, helt besudlad av smör, liksom suger in sig i fisken.
Det är så klyschigt att hänga på PA att ingen i min generation gör det, vilket antagligen är anledningen till att jag älskar stället.
Man är oftast den enda under 30 i lokalen. Varför jag lockas av det vet jag inte, kanske vet min terapeut på West 83rd street.
Jag kan bara gissa varför jag gillar PA – för att det är gammalt och självsäkert och tryggt och för att jag aldrig ätit en dålig måltid, aldrig haft en tråkig kväll där. Det är förmodligen det enda stället i Stockholm som får mig att känna mig som på ett riktigt bra bistro i New York eller Paris. Man går in genom dörren och sedan är man liksom en del av något större, en annan värld. Alla blir lite vackrare och allt man säger låter lite roligare och lite mer romantiskt.
Läste en intervju med PA-männen där journalisten frågade: "Känner ni aldrig för att bara riva ner det och liksom starta något nytt och fräscht?". Det är ju exakt det som är problemet med alla ställen i Stockholm – just när det börjar bli etablerat och lite sådär slitet så river de ner och startar något "nytt och fräscht", gärna med mässing och kakel, något som ser ut som Paus på Rörstrandsgatan såg ut när det var hippt för tio år sen. Tranan till exempel, byggde om och tappade all sin charm. Fortfarande soft där, men inte alls som förut.
PA, däremot, fortsätter göra sin grej. De är typ som Jay-Z, helt självsäkra.

PA & Co
Riddargatan 8
Tel: 08 611 08 45

lilla farbrorn, eller vem det nu ar

Ellerhur. Det ar da fan att man alltid ska bli ifragasatt. Det kanske var hans pappa da eller nagot aldre bror? Sahar ser han ut. En tvarhand hog. Jag fick boja mig ner nar vi kindpussades. Med lite graare har. Han har slutat farga det kanske? Du ar sa har-fixerad. Jag satt en hel kvall med Peter och pratade om harprodukter for man forra veckan. Du skulle ha dott av fortjusning.

upcoming grannbrak och kirurgtejp

Just nu tuggar jag pa en overbliven croissant som ar sa gammal att jag inte tror den kan kallas croissant langre.

En handelserik dag i torsdags. Forst pa morgonen gick jag forbi en byggarbetsplats dar det ska bli en ny stor Pastis-liknande restaurang. De hade satt upp en san dar public notice om att de ska ha uteservering och att man far protestera om man vill vid ett mote i stadsdelsnamnden typ. Sa nar jag halvstannade i ett steg for att lasa hela sa stod det en liten energisk graharig man bredvid mig och fragade o jag skulle ga. Nej sa jag men da erbjod han mig en visning bakom all scaffolding och det sag ganska trevligt ut; en expanderad version av Capri pa Nybrogatan, med tegelsten och sadar klysch-italienskt. Jag forklarade for lilla mannen att jag bor nastan granne med stallet och undrade som en sur tant om nu hela den intilliggande gatan nu skulle bli full av limousiner och drogade bargaster. Nej nej sa han det ska bli valdigt lugnt bara middagsgaster och blabla. Tjenare tankte jag. Jag ar fortsatt scheptisk. Om Lindsay Lohan kommer till min gata sa maste jag flytta. De ska ha smygoppning for hela kvarterat for att blidka dem, och ovanfor ar det en valdigt arg co­-op ocksa. Jag gissar att mannen kommer fa ett helvete. Han hette i alla fall Keith och restaurangen ska heta Morandi. Han hade en annan graharig farbror som var hans partner ocksa.

Sedan pa kvallen var jag pa ett black tie event pa Waldorf Astoria och det var sa fruktansvart kallt ute att nar jag stod fardigkladd (da cocktailen borjade) hemma i en handsydd svart qi pao i siden med hog slits sa kande jag bara att sjunde avenyn kommer doda mig nar jag ska hitta en taxi. Sa jag bytte om till en glitter-halterneck med bar rygg och vida yllebyxor och lurviga hoganstovlar istallet och tog mina silverskor med oppen ta i vaskan. Problemet ar bara att oppen rygg innebar kirurgtejp sa det forsenade mig ytterligare.

Och att sitta med bar rygg vriden ungefar trettio grader i tva timmar gor att man far nacksparr, kunde jag konstatera igar. Carly Simon sjong. Forst kom det in en lang blond kvinna i gron klanning pa scenen och jag tankte aha ar det sa hon ser ut. Men sen kom det in en annan kvinna som var mycket morkare och da fattade jag att det var Carly Simon. Sedan kom det in tio jattestora svarta man och sjong ”let the river run” i kanon (tror jag det heter?) och den kande jag igen sa da var jag lite nojd.

Om maten. Den var sadar. Filet mignon med extra tillvaxthormon och citronparfait. Jag drack massor av nagot slags torrt rodvin som stack i halsen.

dumpling house

I den alternativa ekonomi som existerar i New Yorks Chinatown kan man köpa en bussresa, en frukt eller några dumplings för vad som ett tjugotal gator högre upp på sin höjd betraktas som dricks för samma saker. På Dumpling House kostar fem perfekt tillagade, stora dumplings fyllda med fläsk och gräslök en dollar. Och så på med lite hot sauce. Vill man vara om sig och kring sig lägger man ut femtio cent för en sesampankaka också. Rakt ur ugnen. Det är den på bilden.

Nära Dumpling House finns de klassiska lunchställena för de som jobbar i och är omslutna av Chinatown-ekonomin (de som tjänar vad en förätt på Schillers kostar på en dag). Jag brukar gå till det som ligger på Division (när jag inte, av gammal vana, går till Schillers).

Här får man först en arg blick. Sen en stor kartong med ris. Sen får man gå runt rummet, och välja fyra saker från en gigantisk buffe med gulliga gummor som mattanter. Man måste peka noga om man inte talar kinesiska. Eftersom jag är härlig, är min regel att alltid ta en sak som jag inte vet vad det är (ungefär en tredjedel av menyn består av könstigheter). Man får en låda som räcker till två, och en bisarr, helt genomskinlig soppa till. Det är hälsosamt och kostar tre dollar.

Nästa vecka: den berömda vietnamesiska köttmackan från Bahn Mi Saigon Bakery.

Dumpling House 118A Eldridge St, nr. Broome St.

Grand Sichuan International

Det är så kallt i New York, och i min lägenhet i synnerhet, att jag drack en hel kanna rosa the innan maten kom in på Grand Sichuan International igår. Det är en av restaurangerna som gör "riktig" Sechuan-mat (billig ändå). Man serverar till exempel inte kyckling om den inte är dödad i köket efter beställningen. Jag åt nydödad kyckling med svamp och, lite oväntat, stora bitar gurka. Och en tallrik torrwokade bönor. Kyckligen smakade verkligen mycket djur. Och såsen var någon stel gegga med mycket stärkelse. De har en sida med "american chinese food" också, om man vill ha det vanliga.

New York Times skriver om anledningen till att Grand Sichuan International har blivit fler restauranger: bråk mellan ägarna.

"Not surprisingly, Mr. Zhang, who speaks more English than his partners, hasn't many nice words to say about them. The problems with Mr. Lee, he said, stemmed from their differing approaches to sauces".

Complimentary fortune cookie: bra. Complimentary frukt + våt handduk: mkt bra!




Grand Sichuan International
229 Ninth Ave. 
at 24th St.

munchies

Det är bra när man får komma till ett loft där en fnittrig stylist med en hälsosam besatthet av all tings farmers market står och grillar världens största kycklingfilé och plockar fram två olika sallader, en med rivna rödbetor som smakar nästan för mycket, ur sitt skåpbilsliknande kylskåp. Sen är det Superbowl och alla vinnarna tackar Gud så mycket. Ungefär samtidigt som det regnar konfetti över alla männen får stylisten våldsamma munchies och öppnar en påse med bakverk som hon hade förberett för att ge oss när vi går hem. Där finns denna muffin.

Jag tycker att mitt hårfäste har börjat krypa uppåt i kanterna. Att tycka om amerikanska bakverk är ett annat tecken på ålderdom. Det var hela hallon längst inne i den här. Den fotades senare på natten, när vi satt i Daniels lägenhet igen, och pratade om vackra sallader och hur de känns i magen.

På Engert Avenue i Greenpoint

bröllop

En till, eftersom jag precis har fått tillbaka min inloggningskraft.

För några veckor sen bodde jag hos en kompis. En kväll var det fejkad bröllopsfest där. En vän till en vän vill ha arbetstillstånd i USA och har därför gift sig med sin rumskompis. De behövde bilder från sin bröllopsfest att visa upp på green card-förhöret som följer. Den hade vi i ett litet rum. Brudgummen var nervös. Folk sköt konfetti. Det gick rykten om att paret gillade på riktigt att de var tvungna att kyssas framför kamerorna. Gerard Depardieu! Det fanns många vita rosor, mycket glitter, många fotografer och en gigantisk tårta, med god "icing" på. Vad är icing? Vad består det av? Som svensk är man van att få grädde utanpå.



Festen slutade med att en fotograf berättade om hur hennes man har blivit besatt av ufon. Jag blåste upp min luftmadrass extra mycket.

amanda gillar lavender-te

Nej darling M det gar inte att kommentera utan att man ska logga in pa nagot satt som jag inte begriper! Sa om du kan komma hit och visa mig sa ska jag gora det men annars vet jag ingen rad. Anyway jag var pa Soho House igar i min basta Amanda Peet-look, diadem och parlorhangen, matt rod mun, kortarmad svart cashmerepolo och horig spetskjol och nazistovlar igen. Trevligt men tjatjatigt sallskap som bara ville prata global warming och fundraising och Obama och jag holl pa att do av uttrakning sa jag drack en halv flaska pinot noir och blev helt salongs. Da hade jag redan kommit en timme foresent efter att ha suttit i E:s underbara nya WV-lagenhet och hallt i mig en halv skumflaska rodvin ocksa. Nar pommes friten val anlande var jag pa sa bra humor att jag inte tyckte att det lat som nagot problem med smaltande glaciarer och forsokte fa kanadensaren bredvid mig att bara prata franska, lite sadar som Serge Gainsbourg, men han gjorde det liksom inte med nagon direkt kansla tyckte jag. Sedan vid desserten cirka sa luktade det svagt av marlboro lights fran det dar lilla rummet dar mannen och de riktigt forlorade eurotrash-brudarna roker, och det var helt underbart. Det var den ena hojdpunkten och den andra var min silverkanna earl grey-te med lavender. Jag slet av den dar lilla etiketten som hangde ut fran tekannan sa nu ska jag bestalla en hel lada av det dar, ah sa gott var det forstar inte varfor ingen har kommit pa det forut. Hoppas det finns pa the internets. Idag har jag en tung skon sten i huvudet och har mascara under ogonen och nu maste jag ringa till Pakistan. Undrar vad fan de ater dar. Hoummos typ?

ps. Hittade lappen: http://www.tealeaves.com/tea/product.aspx?prodid=129 helt fantastiskt. Maste hitta tepasar hatar loste.

Per Se

Vår stamkrog Per Se har höjt minimikravet för en bordsreseravation från femrättersmeny till niorätters (250 bucks inkl vatten och dricks).
Kocken Thomas Keller motiverar detta ödmjukt med att prata om sig själv i tredje person i NY Times:
”I'd like them to experience the entire experience, the entire Thomas Keller, the entire French Laundry.”

Ovan: Per Ses Nova Scotia-hummer ("cuit sous vide") och Per Ses ostron med sevruga.

Per Se
Time Warner Center
10 Columbus Cir., 4th fl., New York, NY 10019
at 60th St.
212-823-9335

hackad

Men excuse me hur ska jag kunna contribute till ert nya snobb-forum om man inte kan kommentera? Det ar egentligen under min vardighet att hacka mig in pa det har sattet men ni lamnar mig inget val. Jag vill saga att jag at bara pesto och vitt mjol i olika former forra veckan sa jag kanner mig sadar lite svallande sexig som Sophia Loren nu. Jag har pa mig en DvF-klanning fran 2002 som en tribute till fashion week och hoga svarta nazi-stovlar och den tunga silkesvaven ar liksom harligt draperad kring mina hofter. Ah sa mycket vardefullt om mat ni kommer lara er genom detta forum. Mmmm. Jag ska skriva om friterade ricottabollar rullade i kanel och socker och hur man botar bakfulla man (italienskt mineralvatten, kolhydrater och oralsex).

A-fil med bakterier forresten, gud sa gubbigt.

Svensk mat man saknar i USA, del 1: Ekologisk A-fil

king sushi

Det fanns en ljusrosa fiskbit som var mkt god. "like butter".

Efteråt: afrofunkband från Boston bestående av endast vita musikskolestudenter, i hörnet av en murrig bar som spelade ali farka toure före. väldigt williamsbhurg

Miyako, 143 Berry Street (vid north 6th)

basil shrimp

"do you want spicy?"

"yes"

"maybe medium is better for you?"

"you think?"

"yes"

617 Manhattan Ave. (btw Driggs and Nassau)